— Ni kommer inte att träffa henne i hennes våning. Hon har gått ut.
— Javisst, sade Henrik, det är möjligt, hon skulle gå till Annunziataklostret.
Det var nu omöjligt att dra ut på samtalet längre. Henrik tycktes ha beslutat sig för att endast svara.
De båda svågrarna skildes åt. Hertigen av Alencon förklarade att han skulle gå och höra efter nyheter, och Henrik gick upp till sig.
Strax därefter knackade det på dörren till Henriks sovrum.
— Vem är det? frågade han.
— Ers majestät, svarade en röst som Henrik igenkände som de Mouys, det är svaret från guldsmeden.
Henrik, som var synbart upprörd, lät den unge mannen komma in och stängde dörren efter honom.
— Jaså, det är ni, de Mouy, sade han. Jag hoppades att ni skulle tänka er för.
— Ers majestät, svarade de Mouy, jag har tänkt mig för i tre månader. Det bör räcka. Nu är det tid att handla.
Henrik gjorde en otålig åtbörd.
— Frukta ingenting, ers majestät. Vi äro ensamma, och jag skyndar mig, ty ögonblicken äro dyrbara. Med ett enda ord kan ers majestät återge oss allt vad det senaste årets händelser ha berövat oss. Låt oss tala tydligt, kort och öppet.
— Jag hör på, min gode de Mouy, svarade Henrik, då han såg att det var omöjligt att undgå en förklaring.
— Är det sant, att ers majestät har avsvurit den protestantiska religinen?
— Ja, det är sant, svarade Henrik.
— Ja, men är det blott med läpparna eller är det med hjärtat?
— Man är alltid tacksam mot Gud, när han
