24
— Nåja, det ligger väl ingenting förvånande i att alla människor älska er. De som jag nyss räknat upp äro era bröder och era anhöriga. Att älska sina anhöriga och bröder, det är detsamma som att leva efter Guds sinne.
— Men, inföll Margareta helt beklämd, vart vill ers majestät komma med allt detta?
— Jag vill komma till, vad jag redan har sagt. Det vill säga, att om ni är, jag vill inte säga min väninna utan min bundsförvant, i så fall kan jag lugnt bjuda farorna spetsen, men om ni står på mina fienders sida, så är jag förlorad.
— Åh… er fiende, aldrig, ers majestät, utropade Margareta.
— Men inte heller min väninna?
— Kanske.
— Och min bundsförvant?
— Det kan ni lita på.
Därmed räckte Margareta kungen sin hand.
Henrik fattade den och kysste den artigt och behöll den i sin.
— Nåväl, jag tror er, madame sade han och antar er till min bundsförvant. Man har gift oss med varandra utan att vi kände eller älskade varandra, utan att fråga oss om vår mening. Vi äro därför inte skyldiga varandra någonting som man och hustru. Som ni ser, madame, förekommer jag era önskningar och upprepar i kväll för er vad jag sade i går. När vi nu sluta förbund med varandra, så sker detta frivilligt, utan att någon tvingar oss därtill. Vi komma att bli två trofasta bundsförvanter, som ömsesidigt behöva stödja varandra, inte sant?
— Javisst, ers majestät, svarade Margareta och försökte draga tillbaka sin hand.
— Nåväl, fortfor béarnaren, alltjämt med blicken riktad mot kabinettets dörr, som det första beviset
