Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

på ett öppet och ärligt förbund är ett obegränsat förtroende, tänker jag nu tala om för er den plan, som jag har gjort upp för att reda mig mot alla mina ovänner.

— Ers majestät, inföll Margareta och såg även hon ofrivilligt bort mot kabinettet, medan béarnaren log i skägget, då han såg sin list lyckas så väl.

— Jag tänker göra på följande sätt, fortfor han utan att låtsas märka hennes förvirring. Först tänker jag…

— Ers majestät, utbrast Margareta och reste sig häftigt upp samt fattade konungen i armen, låt mig först andas ut ett slag, sinnesrörelsen… värmen… jag kvävs!

Margareta var verkligen blek och darrade. Det var nästan som om hon höll på att sjunka ned på mattan.

Henrik gick bort till ett fönster och öppnade det. Detta fönster låg tämligen långt bort från kabinettet och vette ut mot floden.

Margareta följde efter honom.

— Tyst, tyst, ers majestät för er egen skull viskade hon.

― Vad nu, madame, sade béarnaren och log på sitt karaktäristiska sätt, ni sade mig ju nyss, att vi voro alldeles ensamma?

— Ja, ers majestät, men har ni inte hört talas om att man med hjälp av ett rör eller ett hål i väggen kan skaffa sig tillfälle att höra allt?

— Jovisst, svarade béarnaren livligt och helt lågt. Jag förstår, att ni inte älskar mig, men ni är en hederlig kvinna i alla fall.

— Vad menar ers majestät med det?

— Jag menar, att om ni hade varit i stånd att förråda mig, så skulle ni ha låtit mig fortsätta för att jag skulle ha förrått mig själv. Men ni hejdade mig. Jag vet nu, att det finnes någon gömd här