Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
295

Hertigen ej blott räckte honom sin hand utan fattade hans och tryckte den.

— Nu, ers höghet, är jag lugn, sade den unge hugenotten. Om vi nu bli förrådda, kan jag gå i god för att det ej berott på er. Ty i annat fall skulle ju ni vara vanärad.

— Varför säger ni mig detta, de Mouy, i stället för att säga mig när ni kan komma med svaret från era ledare?

— Det, beror därpå, ers höghet, att när ni frågar mig om när jag kan komma med svaret, frågar ni mig i själva verket på samma gång också var våra ledare finnas. Och när jag nu svarar, att ni skall få svaret i kväll, vet ni också, att de befinna sig i Paris.

Under dessa ord riktade de Mouy en misstrogen och genomträngande blick på hertigens falska ansikte.

— Jag ser att ni ännu tvivlar, de Mouy, sade hertigen. Men jag kan ju inte gärna med ens vinna ert förtroende. Ni kommer att känna mig bättre längre fram. Vi komma att förenas av en gemensamhet i intressen, som skall förjaga alla misstankar. Ni säger således i kväll?

— Ja, ers höghet, ty tiden hastar. Men var?

— Här i Louvren, i detta rum, om det passar er.

— Det här rummet är väl bebott? inföll de Mouy, och såg på de båda sängarna i rummet.

— Ja, av två av mina hovmän.

— Det synes mig oklokt handlat av mig att återvända till Louvren.

— Varför då?

— Därför att när ers höghet kände igen mig, kan det hända, att andra också ha lika goda ögon. Men jag skall i alla fall komma hit, om ers höghet ger mig en sak som jag tänkte be om.

— Vad då?