296
— Ett lejdebrev.
— Nej, svarade hertigen, ett lejdebrev från mig skulle inte kunna rädda er. Jag kan inte uträtta någonting för er, om inte alla andra tro att vi äro främlingar för varandra. Om min mor eller min bror få en aning om att det råder den minsta förbindelse mellan er och mig, kommer det att kosta mig livet. Därför kan ni känna er trygg så fort jag har komprometterat mig med de andra på samma sätt som jag nu blottställer mig genom att tala med er. I den mån jag är fri att handla kan jag beskydda er alla, glöm inte det. Tag därför ännu en sista gång ert mod till hjälp. Pröva mitt ord på samma sätt som ni litat på min svåger. Kom till Louvren i kväll.
— Men hur skall jag kunna komma hit. Jag kan inte använda den här förklädnaden uppe i slottet. Den passar bara för gårdarna och vestibulerna. Min egen dräkt är ännu farligare, eftersom alla här känna mig.
— Jag skall hitta på något… vänta… jag tror att… ja, nu har jag det.
Hertigen såg sig omkring, varefter hans blick stannade vid La Moles körsbärsfärgade kappa, som låg på sängen jämte hans barett med vit plym och hans grå sidenrock.
— Ser ni den här kappan, plymen och rocken, fortfor hertigen. De tillhöra herr de La Mole, en av mina hovmän, en stor sprätt. Den här kostymen har gjort furor vid hovet och man känner igen La Mole på hundra stegs avstånd när han har den på sig. Jag skall ge er adressen på den skräddare, som har levererat den tll honom. Om ni betalar honom dubbla priset av vad den är värd kan ni ha en likadan i kväll. Ni kommer väl ihåg herr de La Moles namn?
Hertigen hade knappt slutat tala förrän det hördes
