300
bärstolen och en vit och silkeslen hand drog undan gardinerna.
— Ja, madame, det är jag, svarade La Mole och bugade sig.
— Herr de La Mole med en plym i handen… fortfor damen i bärstolen. Är ni kär, min bäste herre, och söker efter något förlorat spår här.
— Ja, madame, svarade La Mole, jag är kär, och det mycket allvarligt. Men för ögonblicket är det mina egna sår jag återfinner, fast det var ej dem jag sökte. Men ers majestät tillåter mig kanske att förvissa mig om ers majesläts hälsa?
— Den är utmärkt, det förefaller mig som om jag aldrig blivit bättre buren. Detta kommer sig kanske av att jag tillbragt natten i största tillbakadragenhet.
— Verkligen! utbrast La Mole och såg på Margareta med ett egendomligt uttryck.
— Javisst… vad ligger det för märkvärdigt i det.
— Kan man utan att vara indiskret fråga i vilket kloster det var.
— Javisst, det gör jag ingen hemlighet av. I Annunziataklostret. Men vad gör ni här med denna oroliga min?
— Jag letar efter min vän, som är försvunnen, och medan jag letade återfann jag den här plymen.
— Som tillhör honom? Ni gör mig verkligen orolig å hans vägnar, för den här platsen har inte gott rykte om sig.
— Ers majestät kan vara lugn, plymen tillhör mig. Jag förlorade den i morse vid omkring halvsextiden just här, då jag räddade mig från fyra banditer, som försökte mörda mig, efter vad jag tror åtminstone.
Margareta undertryckte sin häftiga förskräckelse.
— Berätta för mig om det där? sade hon.
— Det är mycket enkelt, madame. Det var, som
