310
sprang uppför trappan och kom i jämnhöjd med Margaretas våning. Plötsligt kom en dam ut därifrån och fattade honom i armen.
— Aha, utbrast Coconnas. Det såg ut som om det var drottning Margareta. Han var väntad. Det var en annan sak. Nu förstår jag varför han inte svarade.
Han stödde sig mot balustraden och såg uppåt trappan. Han såg den körsbärsröda kappan följa drottningen in till henne, sedan de växlat några ord med låg röst.
— Gott, sade Coconnas. Jag misstog mig inte. Det finns ögonblick då ens bästa vän kommer olägligt, och så är det tydligen just nu för La Mole.
Därmed gick han sakta uppför trappan och satte sig på en sammetsbänk.
— Nåja, sade han, i stället för att följa efter honom skall jag vänta på honom, men… tillade han, är det så att han är hos drottningen, av Navarra, kan jag få vänta länge… Det är kallt och jag kan lika gärna vänta i vårt rum. Förr eller senare kommer han väl.
Han hade knappt sagt detta och börjat sätta sitt beslut i verkställighet förrän lätta och livliga steg hördes ovanför honom och tonerna av en visa, som var så välbekant för Coconnas, att han genast såg upp åt det håll, varifrån ljudet av stegen och den gnolade visan hördes. Det var La Mole, som kom gående från våningen ovanför. Så fort han fick syn på Coconnas tog han fyra trappsteg åt gången skyndade fram till honom och slöt honom i sina armar.
— Guds död! Är det du! utropade Coconnas. Vilken väg kom du ut?
— Åt Rue Cloche-Percée.
— Nej, jag talar inte om det där huset nu.
— Vad talar du då om?
