låta sig föras in i våningen för att, när han väl kommit in, säga till sin vackra ledsagerska: »Tystnad för tystnad, madame!»
Margareta hade verkligen i halvmörkret tagit honom för La Mole. Hon hade fattat hans arm, lutat sig mot hans öra och viskat på latin.
— Jag är ensam. Kom in, min älskling.
De Mouy följde med utan att svara. Men knappt hade dörren stängts bakom honom inne i förrummet, som var bättre upplyst än trappan, förrän Margareta märkte att det inte var La Mole.
Nu lät hon undslippa sig det lilla rop, som den kloke hugenotten fruktat.
— Herr de Mouy! utropade hon och tog ett steg tillbaka.
— Ja, det är jag, madame, och jag ber ers majestät låta mig fortsätta utan att tala om för någon, att jag finns här i Louvren.
— Åh, herr de Mouy, sade Margareta, jag tog således miste!
— Ja, svarade de Mouy, det förstår jag mycket väl. Ers majestät tog mig för konungen av Navarra. Jag har samma växt, samma vita plym och man har smickrat mig med att jag också har samma hållning som han.
Margareta såg genomträngande på honom.
— Kan ni latin, herr de Mouy? frågade hon.
— Förr i världen kunde jag det nog, svarade den unge mannen, men nu har jag glömt bort det.
Margareta smålog.
— Herr de Mouy, sade hon, ni kan lita på min tystlåtenhet. Som jag emellertid tror mig veta vem det är som ni söker i Louvren, skall jag hjälpa er att träffa honom utan risk.
— Ursäkta mig, ers majestät, svarade de Mouy, men jag tror att ni misstar er, eller snarare, att ni tvärtom inte alls vet…
