gjorde er, jag frågar bara, om han hade lyssnat och hört oss.
— Ja, ers majestät, han hade lyssnat och hört alltsammans.
— Jaså, han hade lyssnat och han hade hört alltsammans, det säger ni själv, de Mouy. Ni är en stackare som konspiratör. Om jag hade sagt ett enda ord, hade ni varit förlorad. Om jag också inte visste det anade jag åtminstone, att han var där. Och om det inte varit han, kunde det ha varit någon annan, hertigen av Anjou, Karl IX, änkedrottningen. Ni känner inte till väggarna i Louvren, de Mouy, det är de som ha givit upphov till ordspråket att väggarna ha öron. Men jag som känner till dessa väggar, skulle jag ha talat? Sannerligen, de Mouy, ni gör föga heder åt kungen av Navarras förstånd, och jag är verkligen förvånad över att ni kommer och erbjuder honom en krona, när ni har en så låg tanke om hans intelligens.
— Men ers majestät, invände de Mouy, medan ni vägrade att ta emot kronan, kunde ni väl ha givit mig ett tecken. Då skulle jag inte ha förtvivlat och trott allt vara förlorat.
— Ventre saint gris! utbrast Henrik. Om han hörde kunde han ju också lika gärna se, och kunde inte ett tecken vara lika farligt som ett ord? Till och med nu, fortfor han och såg sig omkring, när jag är er så nära att mina ord inte kunna höras utom kretsen av våra tre stolar, fruktar jag för att någon hör mig, när jag säger: De Mouy, upprepa dina förslag för mig.
— Men, ers majestät, utbrast de Mouy förtvivlad, nu är jag bunden vid hertigen av Alencon!
Margareta slog harmsen ihop sina vackra händer.
— Men då är det ju för sent? utropade hon.
— Tvärtom, sade Henrik, ser ni inte Guds finger i det här. Fortsätt att vara bunden vid honom,
21. Drottning Margo.
