— Nej visst inte, tvärtom. I stället för att vara de förnämste bland mina tjänare kommer ni då att vara den förnämste bland mina undersåtar. Det är hela saken.
— Ah, tala ej om några intressen… om någon ärelystnad… från min sida, madame. Besudla ej den känsla jag hyser för er med någonting sådant, ty den är endast och allenast hängivenhet, ingenting annat än hängivenhet.
— Ädla natur! sade Margareta. Nåväl, jag tar emot din hängivenhet och skall förstå att belöna den.
Hon räckte La Mole sina båda händer som han tryckte.
— Nå? frågade hon.
— Jag svarar ja, sade La Mole. Ja, Margareta jag börjar förstå den svävande plan som man talade om bland hugenotterna före Bartholomeinatten. Det var just för den planens skull som jag skickades till Paris. Det var Navarras fingerade tron som man ville göra verklig, det är ert mål, som konung Henrik för er emot. De Mouy deltar i era planer, eller hur? Men vad har hertigen av Alencon med allt detta att göra. Var finns det en tron åt honom? Det förstår åtminstone inte jag. Och är hertigen av Alencon tillräckligt er vän för att hjälpa er utan att fordra någonting i gengäld?
— Hertigen, min vän, konspirerar för sin egen räkning. Låt honom hålla på. Hans liv svarar oss för vårt.
— Men jag är ju i hans tjänst. Inte kan jag väl förråda honom?
— Förråda honom? På vad sätt förråder ni honom? Vad har han anförtrott er? Är det inte i stället han som har förrått er, då han gav de Mouy er kappa och er hatt som ett medel att tränga in ända hit? Ni är i hans tjänst, säger ni. Var ni inte i min innan ni kom i hans? Och har han
