330
givit er något större bevis på vänskap än det bevis på kärlek som ni fått av mig?
La Mole reste sig upp, alldeles blek och som träffad av blixten.
— Åh, mumlade han för sig själv, Coconnas hade rätt. Jag dras in i intrigen. Den kommer att kväva mig.
— Nå? frågade Margareta.
— Ja, svarade La Mole, se här mitt svar. Det påstås, och jag har hört talas därom i andra ändan av Frankrike, där ert lysande namn och er skönhets världsrykte väckte en obestämd längtan hos mig, den okände — det påstås, att ni har älskat några gånger, och att er kärlek alltid har varit ödesdiger för föremålen för er kärlek. Döden, som utan tvivel blivit svartsjuk, har nästan alltid ryckt dem ifrån er… Avbryt mig ej, Margareta! Man påstår också att ni i guldaskar förvarar dessa trogna vänners hjärtan och att ni ibland ägnar dessa sorgliga minnen en vemodig blick. Ni suckar, min drottning, era ögon beslöjas, det är således sant. Nåväl, gör mig till den mest älskade och den allra lyckligaste av era gunstlingar. Svär mig, Margareta, att om jag dör för er, såsom en dyster aning säger mig, svär mig att ni kommer att bevara mitt huvud för att någon gång fästa er blick därpå, detta huvud som bödeln skilt från kroppen, svär det, Margareta, och min drottnings löfte om en sådan belöning kommer att göra mig stum, till förrädare och uslinng alltefter behov, det vill säga helt och hållet hängiven som en älskare och en medbrottsling bör vara.
— Vilken sorglig dårskap! sade Margareta. Vilken ödesdiger tanke!
— Svär…
— Vad skall jag svära vid?
