— Vid detta kors, som kröner det här silverskrinet. Svär.
— Nåväl, sade Margareta, om dina dystra aningar skulle gå i uppfyllelse, min vackre kavaljer… vilket Gud förbjude… så svär jag vid detta kors, all du skall vara i min närhet så länge jag lever, vare sig du lever eller är död. Och om jag inte kan rädda dig ur den fara som du kastar dig in i för min skull och ensamt för min skull, då skall jag åtminstone skänka din stackars själ den tröst du begär och som du så väl förtjänat.
— Ännu ett ord, Margareta. Jag kan dö nu och fruktar inte längre för döden, men jag kan också leva. Det kan hända att vi lyckas. Kungen av Navarra kan bli konung och ni kan bli regerande drottning. Då kommer han att föra er med sig och den överenskommelse om att leva skilda åt, som ni gjort, kan brytas och i stället framkalla vår skilsmässa. Margareta, älskade Margareta, med ett enda ord har ni gjort mig lugn för döden, gör mig nu med ett ord lugn för livet.
— Åh, frukta ingenting, utropade Margareta och sträckte ännu en gång ut handen mot korset över silverskrinet. Om jag reser bort skall du följa mig, och om konungen vägrar att låta dig följa med, så stannar jag.
— Men ni skulle inte våga göra motstånd?
— Älskade Hyacinthe, sade Margareta, du känner inte Henrik. Han tänker för närvarande inte på någonting annat än på att bli konung, och för förverkligandet av denna önskan skulle han i detta ögonblick offra allt vad han äger och ännu mer vad han inte alls äger. Farväl…
Från och med denna afton var La Mole ej längre en vanlig favorit, och han kunde nu ännnu högre
