mån för den reformerta religionen och det såg rentav ut som om alla voro i färd med att bli protestanter. Till och med amiralen själv lät dupera sig liksom alla andra trots sina erfarenheter, detta till den grad att han glömde bort att peta sina tänder, en sysselsättning, som han vanligen brukade ägna sig åt under hela eftermiddagen från klockan två, då han avslutat sin middag och till klockan åtta på kvällen, då han intog sin supé.
Samma afton, som amiralen till den grad glömt bort sina gamla vanor, hade kung Karl IX inbjudit honom till ett litet förtroligt samkväm tillsammans med Henrik av Navarra och hertigen av Guise. Efter samkvämets slut förde han dem med sig till sitt rum, där han förklarade för dem den sinnrika mekanismen på en rävsax, som han själv uppfunnit. Då avbröt han sig plötsligt och frågade.
— Kommer inte amiralen i kväll? Är det någon som har sett honom i dag och kan säga mig hur det står till med honom.
— Jo jag, svarade kungen av Navarra. Om ers majestät är orolig för hans hälsa, kan jag ge de bästa underrättelser, ty jag träffade honom klockan sex i morse och klockan sju i kväll
— Jaså, sade kungen som med tankspridd nyfikenhet iakttog sin svåger. Ni är bra tidig av er; Henrik, för att vara nygift.
— Ja, ers majestät, svarade béarnaren jag ville fråga amiralen, som brukar ha reda på allting, om det ännu inte har kommit några adelsmän, som jag väntar hit.
— Ännu flera adelsmän? Ni hade med er åttahundra på er bröllopsdag, och ändå väntar ni alltjämt flera. Tänker ni ställa till med en formlig invasion? frågade Karl IX skrattande.
Hertigen av Guise rynkade ögonbrynen.
— Ers majestät, svarade béarnaren, det talas om
