jag ännu en smula tveksam om jag har den äran att dela er mening. Jag håller just på och funderar på saken.
— Har ni ännu inte bestämt er? Huset ser ju trevligt ut. För resten frestas jag ännu mer att ta in här, därför att ni är här. Ni måste åtminstone erkänna att skylten är vacker.
— Javisst, men det är just den saken, som kommer mig att känna mig tveksam. Paris är fullt med skälmar, har man sagt mig, och man kan lura folk med skyltar lika väl som med allting annat.
— Guds död, återtog piemontesaren, jag är inte rädd för några skälmerier, och om värden ger mig ett fjäderfä, som inte är lika väl stekt som hönan på skylten, skall jag sätta honom själv på stekspettet och inte släppa honom förrän han är ordentligt välstekt. Låt oss gå in!
— Ni har verkligen fått mig att bestämma mig, sade provencalaren skrattande. Var god och visa vägen.
— Det gör jag min själ inte… jag är endast er ödmjuke tjänare greve Annibal de Coconnas.
— Vad mig beträffar, så är jag greve Joseph Boniface Lerac de La Mole, helt och hållet till er tjänst.
— Nåväl då, låt oss gå in arm i arm.
De båda unga männen stega av sina hästar, kastade tyglarna åt en stalldräng, rättade på sina värjor och gingo arm i arm mot värdshuséts dörr, på vars tröskel värden stod. Mot dylikt folks vana tycktes denne värde patron icke fästa någon uppmärksamhet vid dem. Han var helt och hållet upptagen av ett samtal med en lång, torr och blek karl i gråbrun kappa.
De båda adelsmännen hade nu kommit så nära värden och mannen i den gråbruna kappan, att Coconnas blev förargad över denna brist på uppmärk-
