46
samhet och ryckte värden i rockärmen. Denne spratt till och avskedade sitt sällskap med ett: »Vi ses igen! Kom snart tillbaka och underrätta mig framför allt om tiden.»
— Hör på, herr skälm, sade Coconnas ser ni inte, att man vill tala vid er?
— Förlåt, mina herrar, svarade värden jag såg er inte.
— Guds död, ni måste se upp, och nu när ni sett oss, måste ni bekväma er till att säga herr greve.
La Mole höll sig bakom och lät Coconnas föra ordet, eftersom han tycktes ha åtagit sig den saken. Det var emellertid lätt att se på hans rynkade ögonbrön, att han var färdig att gripa in, om det skulle bli nödvändigt att handla.
— Nåväl, vad önskar herr greven? frågade värden lugnt.
— Så där ja, det låter bättre, inte sant? sade Coconnas och vände sig om mot La Mole, son nickade. Greven och jag ha känt oss lockade av er skylt och vill ha en supé och var sitt sovrum i ert värdshus.
— Jag är förtvivlad, svarade värden, men det finns bara ett rum och jag är rädd för att det inte kommer att passa er.
— Nåväl, så mycket bättre, sade la Mole, då ta vi in någon annanstans.
— Nej, visst inte, sade Coconnas. Jag stannar kvar. Min häst är redan avsadlad. Därför tar jag rummet, eftersom ni inte vill ha det.
— Då blir det en annan sak, inföll värden med samma oförskämda likgiltighet som förut. Om det bara är en, kan jag inte ta emot er alls.
— Guds död, utbrast Coconnas, det var ett lustigt djur. Nyss var två för mycket och nu är
