— Det skulle sannerligen vara bra lustigt, om jag skulle ha råkat få hit ett par hugenotter… och …
— Så där ja, när få vi vår supé? frågade Coconnas förargad.
— När herrarna behagar, svarade värden, som blivit betydligt mildare stämd, sedan han kommit på den nyssnämnda tanken.
— Det behagar oss att äta nu genast, sade Coconnas.
Därpå vände han sig om mot la Mole och tillade:
— Tycker ni, att Paris är någon vidare trevlig stad, herr greve?
— Nej, för tusan, svarade la Mole. Jag tror mig adrig förut ha sett så förskrämda och missnöjda miner någon annanstans. Kanske äro parisarna också rädda för ovädret. Har ni märkt, hur mulen himlen är och hur luften känns tryckande?
— Ni ämnar er väl till Louvren, inte sant?
— Ja, liksom ni, antar jag, herr de Coconnas.
— Om ni inte har någonting däremot, kan vi göra sällskap dit.
— Tycker ni inte att det är bra sent att gå? sade la Mole.
— Jag måste ge mig iväg, vare sig det är sent eller inte. Mina order äro uttryckliga. Jag skulle bege mig till Paris så fort som möjligt och så fort jag kommit fram måste jag sätta mig i förbindelse med hertigen av Guise.
Då detta namn nämndes närmade sig värden och lyssnade uppmärksamt.
— Det förefaller mig, som om den skurken lyssar på oss, sade Coconnas, vilken liksom alla piemontesare var mycket långsint och därför hade svårt att förlåta värden på Vackra Stjärnan det föga artiga sätt, på vilket han tagit emot sina gäster.
— Ja, mina herrar, jag lyssnar verkligen, sade värden och förde handen till mössan, men det är
4. Drottning Margot.
