Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

48

rätt, fast nog kunde han behandla sina resande en smula artigare, i synnerhet när dessa resande äro adelsmän. I stället för att helt fräckt säga till oss: »Jag vill inte ta emot er», borde han ha sagt: »Stig in mina herrar», och sedan kunde han ha satt på räkningen: Rum för husbonde så och så mycket, rum för betjänt, så och så mycket.

Med dessa ord sköt la Mole helt milt undan värden, som redan sträckte ut handen efter sin bössa, lät Coconnas passera förbi och gick efter honom in i huset.

— Nåja, det gör detsamma, sade Coconnas men det smärtar mig verkligen att behöva sticka värjan i skidan, innan jag fått förvissa mig om den biter på en sådan där skälm.

— Tålamod, sade la Mole. Alla värdshus i Paris äro fulla av adelsmän, som lockats hit av bröllopshögtidligheterna eller på grund av fälttåget mot Flandern. Vi kan nog inte få tag i något annat logi. För övrigt är det kanske skick och bruk i Paris att ta emot främlingar på det här sättet.

— Det var katten, vad ni är tålig av er, herr de la Mole, sade Coconnas och tuggade ursinnigt på sin röda mustasch i det han riktade en lågande blick på värden. Men den rackaren måste akta sig, om hans kök är dåligt, hans sängar hårda eller om hans vin inte har tappats på buteljer för minst tre år sedan.

— Lugna er, mina herrar, ni befinna er i det förlovade landet.

Därpå sade han helt lågt för sig själv och skakade på huvudet:

— Det är bestämt hugenotter. De rackarna ha blivit så oförskämda och djärva av sig efter béarnarens giftermål med prinsessan Margareta.

Därpå tillade han med ett leende, som skulle ha kommit hans gäster att rysa, om de sett honom: