V.
OM LOUVREN I SYNNERHET OCH DYGDEN I ALLMÄNHET.
De båda adelsmännen frågade sig fram och befunno sig snart framför Louvren, vars torn började bli svåra alt urskilja i skymningen.
— Hur är det fatt? frågade Coconnas de La Mole, vilken hade stannat vid anblicken av det gamla slottet och med en viss respekt betraktade fallbryggorna, de små fönstren och de spetsiga klocktornen.
— Jag vet sannerligen inte, svarade de La Mole, men jag har fått en sådan hjärtklappning. Jag brukar annars inte vara harhjärtad av mig, men jag vet inte hur det kommer sig, att slottet förefaller mig så dystert, eller rentav hemskt.
— Vad mig beträffar, sade Coconnas, så vet jag inte heller hur det är fatt med mig, men jag känner mig så ovanligt glad till mods. Min kostym är visserligen en smula bristfällig, fortfor han och såg ned på sin resdräkt. Men det gör detsamma, man har i alla fall en adelsmans hållning. Dessutom har jag order att infinna mig fortast möjligt. Jag kommer därför att bli välkommen, eftersom jag har lytt punktligt.
Därmed fortsatte de båda adelsmännen sin väg och hängåvo sig åt de känslor, som de nyss givit uttryck åt.
Vakthållningen i i Louvren var god. Alla poster tycktes ha fördubblats. De båda unga männen blevo därför en smula förbryllade till en början. Men Coconnas, som hade märkt, att hertigens av Guise namn var ett slags trollformel i Paris, gick fram till en vaktpost, åberopade sig på detta namn och frågade om det kunde förhjälpa honom in i Louvren.
Namnet tycktes utöva den vanliga verkan på sol-
