Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

daten. Emellertid frågade han Coconnas, om denne inte kunde säga lösen.

Coconnas blev tvungen att erkänna, att han inte kände till den.

— Då kan ni inte få komma in, sade soldaten.

I samma ögonblick kom en herre, som stått och samtalat med en vaktofficer och som hört Coconnas samtal med soldaten, fram till honom.

— Vat vilja ni den herr av Guise? frågade han.

— Jag vilja tala med honom, svarade Coconnas leende.

— Umejligt… hertiken vara hos kånunken.

— Jag har emellertid ett brev som beordrar mig att söka upp honom i Paris.

— Aha, ni hava brev?

— Ja, och jag kommer långväga ifrån.

— Aha, ni komma långväga?

— Jag kommer från Piemont.

— Kott, kott, annan sak. Och ni heta?

— Greve Annibal de Coconnas.

— Kott, giva mig brefet herr Annipal…

— Det var en artig karl, på min ära, mumlade La Mole för sig själv, om jag kunde få tag i en likadan, som kunde hjälpa mig fram till kungen av Navarra.

— Man giva mig brefet, fortfor den tyske adelsmannen och sträckte fram handen mot Coconnas, som stod och tvekade.

— Guds död, sade piemontesaren, vilken var misstrogen som alla halvitalienare, jag vet inte om jag bör göra det… Jag har inte den äran att känna er.

— Jak är Pesme… jak tillher hertiken av Guise.

— Pesme, mumlade Coconnas, det namnet känner jag inte till.

— Det är herr de Bessme, inföll vaktposten. Uttalet förvillar er. Ge honom brevet, jag ansvarar för att ni gott kan göra det.