— Aha, är det herr de Bessme, utbrast Coconnas, visst känner jag er… javisst, med största nöje. Se här är mitt brev. Ursäkta! min tvekan. Man måste vara misstrogen, om man vill tjäna sin herre väl.
— Kott, kott, sade de Bessme, ingen ursäkt behefas.
— Eftersom ni tycks vara så tillmötesgående, sade de La Mole och närmade sig i sin tur, skulle ni inte vilja vara vänlig och ta med er mitt brev också?
— Vat heta ni?
― Greve Lerac de La Mole.
— Grefe Lerac de La Mole?
― Ja.
— Jak icke känna till.
— Det är inte underligt, att jag inte har den äran att vara känd av er, ty jag är utlänning, och liksom greve de Coconnas kommer jag långt ifrån.
— Vart kommer ni ifrån?
— Från Provence.
— Också med bref?
— Ja, med ett brev.
— Till hertiken av Guise?
— Nej, till hans majestät konungen av Navarra.
— Jak tillher icke kånunken av Navarra, svarade de Bessme med plötslig köld, ock jak icke kan taga ert brev.
Därmed vände de Bessme rygen åt La Mole och gick in i Louvren efter att med en åtbörd ha uppmanat Coconnas att följa efter.
I samma ögonblick inträdde i porten bredvid ett hundratal ryttare i Louvren.
— Aha, sade vaktposten till sin kamrat, det är de Mouy och hans hugenotter. De se glada ut. Kungen har lovat dem att amiralens mördare skall dömas till döden, och som denne förut har dödat
