— Tusen tack.
— Kom, min herre, sade de Mouy.
De Mouy steg av hästen, kastade tyglarna till sin betjänt, närmade sig gallerporten och gjorde ett tecken åt vakten samt förde La Mole in i slottet. Därpå följde han honom till kung Henriks våning.
— Stig in här, sade han, och fråga er fram.
Därpå bugade han sig och gick därifrån.
La Mole såg sig omkring. Förmaket var tomt. En av dörrarna inåt våningen stod öppen. Han tog några steg framåt och befann sig i en korridor.
Han knackade på och ropade utan att någon svarade. Den djupaste tystnad rådde i denna del av Louvren.
— Och ändå talar man om den stränga etikett, som råder vid hovet… Här kan man ju komma och gå alldeles som på ett torg.
Han ropade ännu en gång men utan bättre resultat än första gången.
— Nåväl, jag går väl vidare, sade han för sig själv. Till slut måste jag väl ändå möta någon.
Därmed gick han in i korridoren, som blev allt mörkare.
Plötsligt öppnades en dörr framför honom och två pager visade sig på tröskeln med facklor i händerna och lyste vägen för en dam med ståtlig växt och majestätisk hållning samt framför allt en bländande skönhet.
Ljuset från facklorna föll rätt på La Mole, som stod orörlig.
Damen stannade också.
— Vad vill ni? frågade hon den unge mannen med en röst, som lät som musik i hans öron.
— Ursäkta mig, madame, sade de La Mole och slog ned ögonen. Jag har nyss lämnat herr de
