Mouy, som var nog vänlig att föra mig hit, och jag söker konungen av Navarra.
— Hans majestät är inte här. Han är hos sin svåger tror jag. Men eftersom han inte är här, så skulle ni kanske kunna vända er till drottningen…
— Javisst, madame, svarade de La Mole, om bara någon ville vara god och föra mig till henne.
— Ni står framför henne.
— Vad? utropade La Mole.
— Jag är drottningen av Navarra, sade Margareta.
La Mole gjorde en rörelse av häpnad och på samma gång av förskräckelse, som kom drottningen att småle.
— Tala fort, sade hon, ty man väntar mig hos änkedrottningen.
— Ack, madame, om ni väntas nu genast, så tillåt mig gå min väg, ty det skulle vara omöjligt för mig att tala just nu. Jag kan omöjligen hålla ihop tankarna… er åsyn har bländat mig. Jag kan inte längre tänka, jag är idel beundran.
Margareta gick behagfullt och med vänlig min närmare den unge mannen, som utan att veta det hade uppfört sig som den mest fulländade hovman.
— Lugna er, sade hon. Jag skall vänta.
— Förlåt, madame, om jag inte har hälsat ers majestät med all den vördnad, som ers majestät har rätt att vänta av en av sina mest underdåniga tjänare, men…
— Men, ifyllde Margareta, ni tog mig för en av mina hovdamer, inte sant?
— Nej, ers majestät, jag tog er för den vackra Diana av Poitiers vålnad. Man har sagt mig, att hon går igen i Louvren.
— Sannerligen, sade Margareta, för er behöver jag inte oroa mig… ni kommer att göra lycka vid hovet. Ni har ett brev till kungen, säger ni? Det var ganska onödigt. Men det gör detsamma, var
