60
lyfte upp huvudet, så att han ännu en gång fick se hennes ansikte.
— Det är inte en dödlig människa, sade han för sig själv och följde efter pagen, det är en gudinna. Det är som Virgilius säger:
Et vera incessu patuit dea.
— Nå? frågade pagen.
— Här är jag, svarade La Mole, ursäkta, här kommer jag…
Pagen gick före La Mole, steg ned i våningen inunder och öppnade först en dörr och sedan ännu en, varefter han stannade på tröskeln och sade:
— Det är här, som ni skulle vänta.
La Mole gick in i galleriet och dörren stängdes efter honom.
Galleriet var tomt. Där fanns blott en adelsman förut, vilken gick och promenerade fram och tillbaka och som också tycktes vänta.
Aftonen började redan breda sina skuggor uppe i valven och de båda unga männen kunde ej urskilja varandras anletsdrag fastän de ej befunno sig på mer än tjugu stegs avstånd från varandra, La Mole närmade sig.
— Gud förlåte mig, mumlade han, då han kommit så långt, att han blott hade några steg kvar till den andre, är det inte herr de Coconnas!
Piemontesaren hade redan vänt sig om vid ljudet av hans steg och blev lika förvånad.
— Guds död! utropade han, ta mig fan är det inte herr de La Mole! Men vad gör jag! Jag svär ju inne hos konungen! Nåja, jag tror nog att kungen svär ännu värre än jag, och det till och med i kyrkorna. Nej, men har ni kommit in i Louvren?…
— Ja, som ni ser. Har herr de Bessme fört in er här?
