är det? Jag skall lämna honom det. Men skynda er, jag ber.
La Mole knäppte ögonblickligen upp sin livrock och tog fram ett brev, som låg i en sidenpåse. Margareta tog emot det och såg på utanskriften.
— Ni heter La Mole? sade hon.
— Ja, ers majestät. Skulle jag verkligen vara så lycklig, att ers majestät känner mitt namn?
— Jag har hört konungen och min bror hertigen av Alencon omnämna det. Jag vet, att man väntar er.
Hon stoppade brevet, som nyss vilat vid den unge mannens bröst, innanför sitt ädelstensprydda livstycke. La Mole följde alla hennes rörelser med giriga blickar.
— Gå ned i galleriet här nedanför, sade hon, och vänta där, tills det kommer någon från kungen av Navarra eller hertigen av Alencon. En av mina pager skall följa med er och visa vägen.
Därpå fortsatte hon sin väg. La Mole tryckte sig intill väggen, men korridoren var så trång, att drottningens klänning snuddade vid den unge mannen, medan en genomträngande parfym spred sig kring henne.
En rysning av vällust genomilade hela de La Moles kropp. Han kände sig nära att falla omkull och stödde sig mot väggen.
Margareta försvann som en drömsyn.
— Kommer ni, min herre? sade pagen, som fått i uppdrag att föra de La Mole till galleriet nedanför.
— Javisst, jag kommer, utbrast de La Mole förvirrad och skyndade sig i förhoppning att ännu en gång kunna uppfånga en skymt av Margareta.
Framme vid trappan fick han också verkligen syn på henne, där hon gick i våningen nedanför. Vare sig det nu berodde av en slump eller kom sig av att hon hört ljudet av hans steg, Margareta
