64
— Javisst, det är sant… Lösen är Navarra. Om ni säger det ordet, komma alla portar att öppnas för er.
— Tack.
— Var god och vänta ett ögonblick. Jag har fått befallning att visa er vägen för att ni inte skall gå vilse här i Louvren.
— Jag undrar vart Coconnas tagit vägen, tänkte La Mole för sig själv, när han kommit utanför palatset. Åh, han superar nog hos hertigen av Guise.
Men då han kom in till mäster La Hurière var det första han såg Coconnas, som satt vid ett bord med en jättelik fläskpannkaka framför sig.
— Vad nu, utbrast Coconnas, och brast i skratt, det ser ut som om ni inte fått supera hos kungen av Navarra mer än jag hos hertigen av Guise.
— Nej, det stämmer.
— Och nu är ni väl hungrig?
— Jo, det vill jag lova.
— Trots Plutarkus?
— Vet ni vad, herr greve, svarade La Mole skrattande, Plutarkus säger på ett annat ställe att den som har skall dela med sig åt den som inte har. Vill inte ni, som är en sådan beundrare av Plutarkus, dela er pannkaka med mig? Medan vi äta kunna vi ju språka om dygden.
— Nej, för tusan, sade Coconnas, visst inte… Det kan vara bra när man är i Louvren och då man är orolig för att någon lyssnar på en och då man har en tom mage. Sätt er ned och ta för er.
— Jag tror sannerligen att ödet beslämt, att vi skola vara tillsammans. Tänker ni ligga kvar här över natten?
— Det vet jag inte så noga.
— Inte jag heller.
— Emellertid vet jag mycket väl, var jag kommer att tillbringa natten.
