68
Karl IX i övertygande ton, att man har velat döda deras amiral. En skurk till lönnmördare hade redan förut dödat den präktige herr de Mouy, för de stackars människorna. Herregud, madame, det måste dock finnas en smula rättvisa i ett kungarike.
— Var lugn, min son, sade Katarina, rättvisa komma de säkert inte att sakna. Om ni nekar dem den, komma de i dag att skaffa sig hämnd på hertigen av Guise, i morgon på mig och till slut på er.
— Tror ni det, madame? frågade Karl IX och gav sin röst en lätt anstrykning av tvivel.
— Vad nu, min son, utbrast Katarina och gav sina tankars våldsamhet fritt utlopp, inser ni inte att det inte längre är fråga om Frans av Guise död eller amiralens, om den protestantiska eller den katolska religionen utan helt enkelt om alt sätta Anton av Bourbons son på tronen i stället för Henrik II:s.
— Lugna er, min mor, nu överdriver ni som vanligt, sade kungen.
— Vad är då er åsikt, min son?
— Det gäller att vänta, min mor, att vänta. All mänsklig visdom finnes förborgad i detta ord. Den störste, den starkaste och framför allt den skickligaste är den som kan konsten att vänta.
— Vänta då… vad mig beträffar, så väntar jag inte.
Med dessa ord gjorde Katarina en djup reverens och närmade sig dörren för att avlägsna sig.
Kungen hejdade henne.
— Men så säg mig då, vad skall man göra? frågade han. Jag vill vara rättvis framför allt och jag vill att var och en skall bli nöjd med mig.
Katarina närmade sig åter.
— Kom närmare, herr greve, sade hon till Tavannes, och säg vad ni råder hans majestät att göra.
— Tillåter ers majestät? frågade greven.
