— Säg ut, Tavannes, säg ut.
— Vad skulle ers majestät göra på en jakt, om ett sårat vildsvin komme emot ers majestät?
— Guds död, jag skulle hålla stånd, svarade kungen och genomborra dess strupe med mitt jaktspjut.
— Endast och allenast för att hindra det att skada er, tillfogade Katarina.
— Och för att roa mig, sade kungen med ett leende, som vittnade om ett mod, drivet ända till grymhet. Men det skulle inte roa mig att döda mina undersåtar, ty när allt kommer omkring äro hugenotterna mina undersåtar lika väl som katolikerna.
— I så fall, ers majestät, komma hugenotterna alt göra på samma sätt som ett vildsvin, som man inte stöter jaktspjutet i strupen på… de komma att kasta sig över er och slörta er.
— Tror ni verkligen det, madame, frågade kungen i en ton, som vittnade om alt han inte hyste vidare tilltro till sin mors förutsägelser.
— Såg ni inte i dag herr de Mouy och hans folk?
— Jovisst har jag sett dem, eftersom jag nyss lämnade dem. Men har han begärt någonting annat av mig, än vad som är rättvist? Han har bett mig döma hans fars och amiralens mördare till döden. Straffade vi inte herr de Montgommery för att han dödat min far och er make, fastän detta dödsfall var en ren olyckshändelse?
— Det är bra, ers majestät, sade Katarina sårad, låt oss inte mera tala om saken. Ers majestät står under Guds beskydd, och Han har givit er styrka visdom och förtröstan. Men jag, stackars kvinna, som Gud övergiver, utan tvivel för mina synders skull, jag fruktar det värsta, och jag drar mig tillbaka.
Därmed hälsade honom Katarina för andra gången och avlägsnade sig efter att med en åtbörd ha uppmanat hertigen av Guise, som under tiden kom-
