sonliga fädernearv beträffar, så uppgår det, som jag nyss sade er, till sex écus.
— Men hur skall vi då kunna spela?
— Det var just för den sakens skull, som jag ville spela. Förresten har jag fått en idé.
— Vilken då?
Vi ha båda två kommit till Paris i ett och samma syfte.
— Ja, det stämmer.
— Vi ha båda två var sin mäktiga beskyddare, eller hur?
— Ja.
— Ni hoppas på er, liksom jag hoppas på min, inte sant?
— Ja.
— Nåväl, jag kom att tänka på, att först skulle vi kunna spela om våra pengar, sedan om den första ynnest som blir oss beskärd vare sig vid hovet eller av vår älskarinna.
— Det var verkligen ett lyckat påhitt, sade La Mole leende. Men jag måste erkänna, att så ivrig spelare är jag inte, att jag vill sätta ut hela mitt liv på ett kort eller ett tärningskast, och av den första ynnest som kommer vare sig er eller mig till del, kommer utan tvivel hela vårt liv att bero.
— Nåväl, då bry vi oss inte om den första ynnesten vid hovet utan spelar bara om den första ynnest, som vår älskarinna beviljar oss.
— Jag kan bara se ett hinder för den saken, sade La Mole.
— Vad då?
— Jo, jag för min del har ingen älskarinna.
— Inte jag heller. Men jag är säker på att det inte kommer att dröja länge förrän jag har en! Man är gudskelov inte så illa skapt att man behöver lida brist på fruntimmer.
— Nej, det är jag säker på att ni inte kommer
