Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

80

att sakna, herr de Coconnas. Men jag för min del vågar inte lita fullt så mycket på min tur i kärlek och jag anser att det vore detsamma som att bestjäla er, om jag skulle sätta ut min insats mot er. Låt oss därför spela om era sex écus, och om det skulle gå så olyckligt, att ni förlorar dem och ändå vill fortsätta spelet, så är ni ju adelsman, och ert ord är guld värt.

— Utmärkt, sade Coconnas, det kan man kalla väl talat. Ni har rätt, en adelsmans ord är guld värt, i synnerhet när det gäller en adelsman, som är väl anskriven vid hovet. Därför kan ni vara lugn för att jag inte skulle våga för mycket, om jag spelade om den första ynnest, som kommer mig till del.

— Ja, det tror jag nog ni kan mycket väl förlora den, men jag skulle inte kunna vinna den, ty eftersom jag står i kungen av Navarras tjänst kan jag inte gärna ta emot någonting av hertigen av Guise.

— Således ändå en hugenott! mumlade värdshusvärden, som stod och skurade sin gamla hjälm, jag hade gott väderkorn märker jag.

Därmed upphörde han med sin sysselsättning och gjorde korstecknet.

— Jaså, verkligen, sade Coconnas och tog korten, som kyparen kommit med, ni är således verkligen…

— Vad då?

— Hugenott.

— Jag?

— Ja.

— Nåja, antag att jag vore det, sade La Mole leende. Skulle ni i så fall ha någonting emot mig?

— Nej, Gudskelov, det har jag visst inte. Den saken är mig alldeles likgiltig. Jag hatar visserligen djupt hugenotternas religion, men jag hatar inte hugenotterna själva.