— Hertigen av Guise väntar mig.
— Oss också.
— Men jag har fått en särskild lösen, fortfor Coconnas, som kände sig en smula sårad över att nödgas dela äran av en audiens med sire de Maurevel och mäster La Hurière.
— Vi också.
— Men jag skall ha ett särskilt igenkänningstecken.
Maurevel log, knäppte upp sin livrock och tog fram en handfull kors av vitt tyg, av vilka han gav ett åt La Hurière, ett åt Coconnas och behöll ett själv. La Hurière satte sitt kors på sin hjälm och Coconnas satte sitt på sin hatt.
— Vad nu, utbrast Coconnas häpen, mötet, lösen, igenkänningstecknet, alltsammans tycks gälla för alla.
— Ja, det stämmer, det vill säga för alla goda katoliker.
— Aha, det kommer således att bli en fest i Louvren, en kunglig bankett, vid vilken de hundarna till hugenotter äro uteslutna… Utmärkt! De ha minsann skrutit länge nog.
— Ja, det kommer att bli fest i Louvren, sade Maurevel, det kommer att bli en kunglig bankett, men hugenotterna äro också bjudna. Och ännu mer, de komma att bli festens hjältar, och om ni vill följa med oss, skall vi börja med att inbjuda deras förnämste man, deras Gideon, som de bruka säga.
— Amiralen! utropade Coconnas.
— Ja, gubben Gaspard, som jag bommade på min idiot, fast jag sköt på honom med själva kungens bössa.
— Det var därför som jag skurade min hjälm och slipade min värja och mina knivar, sade mäster La Hurière strävt.
