90
— I Louvren. Det var han, som hjälpte mig att komma in och som gav mig lösen.
— Titta där.
— Guds död! Det är han.
— Vill ni tala med honom?
— Sannerligen… det har jag ingenting emot.
Maurevel öppnade hastigt fönstret, Bessme gick förbi ett tjugutal meter därifrån.
— Guise och Lothringen, sade Maurevel.
Bessme vände sig om, och då han förstod att det var honom man ropade på, närmade han sig.
— Aha, det är ni, sire de Maurevel.
— Ja, det är jag, vad söker ni?
— Jag söker efter värthus Vackra Stjärnan för att underrätta en herr de Gogonnas.
— Här är jag, herr de Bessme, sade den unge mannen.
— Kott, kott, är ni färtig?
— Ja, vad skall jag göra?
— Som herr de Maurefel säger eder. Tet är en kod katolik.
— Hörde ni? frågade Maurevel.
— Ja, svarade Coconnas. Men vart tänker ni gå, herr de Bessme?
— Jak?… sade de Bessme skrattande.
— Ja.
— Jak har ett ord att säga amiralen.
— Säg honom två om det behövs, sade Maurevel, och om han reser sig första gången, skall han säkert inte resa sig den andra.
— Var lugn, herr de Maurefel, var lugn, och tak vara på den unge mannen! Atjö.
— Ja, börja ni jakten, så komma vi efter.
Bessme avlägsnade sig och Maurevel stängde fönstret.
— Där hörde ni, unge man, sade Maurevel. Om ni har någon fiende, så sätt honom på listan, så-
