strödde en god del af den franska armén på Spaniens och Portugals vägar, anlände Junot, som förde befälet öfver expeditionen, med en ringa återstod af sina af de fruktansvärda strapatserna och försakelserna uttröttade, utsvultna och trasiga trupper just i lagom tid till Lissabon för att se hela den kungliga familjen och högadeln gå ombord på engelska fartyg och med statskassan afresa till Brasilien. Under namn af förstärkningar sändes efter honom ytterligare tre armékårer, utgörande omkring 60,000 man, som utan buller fattade fast fot i norra Spanien till Ebro, besatte fästningarna och bemäktigade sig all krigsmateriel.
Under tiden förespeglade kejsarens sändebud i Madrid infanten ett giftermål med en prinsessa ur kejsarens familj, medan underhandlingar af helt annat slag i hemlighet bedrefvos med Godoy, hvilken genom fördraget i Fontainebleau den 27 oktober 1807 angående Portugals delning, sedan “huset Braganza upphört att regera,” lockades med utsikten att såsom prins af Algarve erhålla rikets södra del. Mot slutet af 1807 kom emellertid hatet mellan infanten-tronföljaren och gunstlingen till fullt utbrott; den senare upptäckte den förres underhandlingar för att erhålla en napoleonsk prinsessas hand och hans planer på konungens död. För drottningen mötte det ingen svårighet att bibringa Carl IV den öfvertygelsen, att infanten ville åt hans lif, och i denna föreställning skref den gamle konungen och beklagade sig öfver infanten hos Napoleon, som på detta sätt blef skiljedomare mellan far och son.
Fredsfursten kunde visserligen förmå den fege Ferdinand att hos sina föräldrar be om tillgift, men på en vink af Napoleon vågade han emellertid ingenting företaga mot infanten eller hans anhängare, och i Spanien var den tron allmänt utbredd, att kejsaren sändt marskalk Moncey med de franska trupperna för att hjälpa sin skyddsling Ferdinand. Förskräckt öfver det hat, som allestädes lågade mot honom, och bekymrad öfver de franska truppernas framryckande mot Madrid, beslöt Godoy att jämte konungen och drottningen fly från Aranjuez för att i Cadiz gå ombord på krigsskepp och afsegla till de spanska besittningarna i Amerika, men planen upptäcktes, och detta föranledde ett ursinnigt folkupplopp, hvarunder Godoys palats stormades och plundrades och han själf räddade sig undan folkmassans hämd endast därigenom att han tog sin tillflykt till en vind, där en mängd hoprullade rörmattor förvarades. Han vecklade ut en af dessa och rullade in sig i densamma hvarpå han lade sig bland de öfriga mattorna och undgick på detta sätt sina förföljares uppmärksamhet.
På morgonen den 18 mars 1808 utfärdade Carl IV emellertid ett dekret, som beröfvade “Don Emanuel Godoy, fredsfursten, hans värdighet som generalissimus och amiral och tillät honom att draga sig tillbaka hvart han ville”: och i ett annat dekret afsade sig konungen regeringen “till förmån för sin högt älskade son, prinsen af Asturien.” Då konung Ferdinand VII den 24 mars höll sitt intåg i Madrid, hälsades han af befolkningen med ett jubel, som icke kände några gränser, och förtjusningen var allmän.
Den skulle icke räcka länge. Murat, som i spetsen för de franska trupperna inryckte i Madrid, lät genast konung Ferdinand och hans anhängare förstå, att han icke erkände den timade revolutionen och uppmuntrade därjämte
