den gamle konungen Carl IV att återkalla sin tronafsägelse. Han utsträckte äfven sitt skydd till fredsfursten. Denne hade, då han efter fyrtioåtta plågsamma timmar af hunger och törst tvangs att lämna sitt gömställe, blifvit igenkänd af en skyltvakt, hvilken utlämnade honom till den upproriska folkmassan, som genast rusade på honom och tilldelade honom talrika sår. Han hade redan fått låret genomstucket af ett stekspett, ena ögat var nästan utslaget, i hufvudet hade han fått djupa sår, och han var nära att dödas, då en gardespiket ryckte honom ur hans bödlars händer och icke utan svårighet lyckades föra honom till gardeskasernen, i hvilken han själf tjugu år förut 1788 börjat sin bana.
Orolig öfver det sätt, hvarpå Napoleon tycktes upptaga hans tronbestigning, vände sig konung Ferdinand till franska sändebudet, som rådde honom att skrifva till Napoleon själf, hvilken uppgafs vara i Bayonne, då helt plötsligt Napoleons förste adjutant och förtrogne, Savary, som ständigt af sin herre användes, så snart det var fråga om ett bakslugt streck eller våldsamt öfvergrepp, anlände till Madrid och föreställde Ferdinand, hvilket godt intryck det skulle göra på kejsaren, om han reste honom tillmötes, då Napoleon stode i beredskap att infinna sig i Spanien. Ferdinand gick i fällan och begaf sig först till Burgos och därpå till Vitoria, men ville icke resa längre, då han erfor, att hans föräldrar hastigt närmade sig Bayonne, hvarpå han fann för godt att fortsätta färden och söka förekomma dem hos kejsaren.
Den 20 april 1808 öfverskred Ferdinand Bidassoa och inträffade på aftonen samma dag i Bayonne, då han till sin förskräckelse erfor, att Napoleon beslutit aflägsna Bourbonerna från Spanien. Då därefter den gamle konungen, åtföljd af sin gemål, den 30 april anlände, återfordrade Carl IV sin krona för att öfverlämna henne åt Napoleon. Ferdinand kunde dock icke förmås att återlämna densamma, men nu inträffade i Madrid händelser, som skulle bryta hans motstånd.
Murat hade fått befallning att sända äfven de medlemmar af den kungliga familjen, som ännu voro kvar i Spanien, äfvensom Godoy, till Bayonne och vidtagit åtgärder i enlighet med denna befallning. Då afresan skulle ske den 2 maj på morgonen, rusade några af den kungliga familjens tjänare ut ur slottet och ropade, att den unge Don Francisco de Paolo, som var den yngste af Carl IV:s söner och endast tolf eller tretton år gammal, grät heta tårar och höll sig fast vid möblerna med förklaring, att han var född i Spanien och icke ville lämna detta land. Verkan af denna underrättelse på spanjorernas stolta sinnen var som eld i krut. I ett ögonblick grep folkmassan till vapen och nedhögg utan förbarmande alla fransmän, som isolerade befunno sig i Madrid. De utanför Madrid kamperande franska trupperna inryckte emellertid genast i hufvudstaden, och fastän de beskötos från fönstren vid de gator de måste passera, banade de sig likväl väg till resningers medelpunkt, torget Puerta del Sol, där en blodig strid utkämpades, som kostade de upproriske 12—15,000 man döda och många sårade, hvarefter det franska infanteriet besatte staden.
Berättelsen om hvad som timat i Madrid och om det mod, invånarne, till och med kvinnorna, ådagalagt under striden, gjorde icke något synnerligt intryck på Napoleon, som afbröt kurirens redogörelse med de orden: “Bah! bah! De
