skola lugna sig och välsigna mig, då de se sitt fädernesland befriadt från den skam och den oordning, i hvilka det störtats af den svagaste och mest fördärfvade regering, som någonsin funnits!” Då kejsaren meddelat det spanska konungaparet underrättelsen om striden i hufvudstaden, närmade sig Carl IV hastigt sin son Ferdinand och sade med en röst, som skälfde af vrede: “Usling! Nu kan du vara nöjd! Madrid har badat i mina undersåtars blod, som utgjutits till följd af ditt brottsliga uppror mot din far! Må detta blod komma öfver ditt hufvud!” Drottningen, som slutit sig till konungen, öfveröste likaledes sin son med de bittraste förebråelser och lyfte till och med handen mot honom, då Napoleon gjerde slut på det motbjudande uppträdet.
Redan samma afton afstod Ferdinand kronan åt sin far, och omedelbart därefter lät Napoleon Godoy uppsätta en urkund, i hvilken Carl IV öfverflyttade alla sina rättigheter till Spaniens krona på Napoleon mot besittningen af Compiègnes slott och ett årligt underhåll af 7½ million francs. Infanten Ferdinand afsade sig därefter sina ärftliga rättigheter till spanska tronen till förmån för Napoleon mot en million francs i underhåll och det vackra slottet Navarre i Normandie. Tills vidare sändes Ferdinand, hans båda bröder och hans onkel, Don Antonio, till Talleyrands gods Valencay, där denne gjordes till deras fångvaktare med åliggande att förskaffa dem lämpliga förströelser. Ferdinand och hans bröder funno sig också så nöjda med sin lott och visade en sådan entusiasm för Napoleon; att Talleyrand sedermera med anledning af deras vistelse på Valencay kunde säga: “Det var en ganska vacker egendom; men de spanska prinsarne ha fördärfvat allting därstädes med att afbränna fyrverkerier för Saint-Napoleon.”
Den krona, Napoleon på detta sätt genom den skändligaste förening af list och våld bemäktigat sig, uppdrog han åt sin broder Joseph, som lefde helt stilla och fredligt i Neapel och alls icke tänkte på något ombyte. Murat däremot, som gjort sig hopp om den spanska kronan, måste till sin och ändå mera sin gemåls stora förargelse nöja sig med Neapels tron. Innan emellertid Joseph hunnit sätta foten på Spaniens mark, skakades denna, liksom af en jordbäfning af ett uppror, som skulle gifva första stöten åt Napoleons välde och väsentligen bidraga till dess fall.
Som en löpeld spred sig upproret öfver hela den pyreneiska halfön; i alla provinser bildades “juntor,” och den landet behärskande katolska kyrkans tjänare kallade öfver allt befolkningen till vapen. “Lefve Ferdinand! Död åt fransmännen!” ljöd det i stad och by, och som en förtärande brand omgaf spanjorernas blodtörst den hatade fiendens stridskrafter, hvilkas makt aldrig nådde längre än kulorna från deras gevär och kanoner. På engelska skepp flydde den spanska armékår på 25,000 man, som under generalen la Romana i Jutland utgjorde en del af marskalk Bernadottes armé, hem till Spanien, och fälttågets början gestaltade sig utomordentligt fördelaktigt för spanjorerna. Dagen efter konung Josephs uppstigande på den spanska tronen lyckades det den 21 juli 1808 en revolutionär armékår under befäl af general Castaños att tvinga general Duponts 20,000 man starka kår till att sträcka vapen vid Bavlen; och samtidigt med denna framgång, som tvang den nye konungen att skyndsamt söka sin räddning i flykten, förändrade sig äfven ställningen i Portugal, dit
