plötsligt skulle falla ifrån, och läto till och med Murat förstå, att han skulle hålla sig redo att vid första tecken skynda till Frankrike för att därstädes uppfylla den höga bestämmelse, som väntade honom.
Dessa stämplingar blefvo icke länge obekanta för kejsaren, som befann sig i Spanien, och måhända bidrogo de i sin mån till den skyndsamhet, hvarmed Napoleon återvände till Frankrike från endast halfgjordt arbete på den iberiska halfön. Hans vrede utbröt emellertid icke förrän fem eller sex dagar efter hans återkomst och drabbade med hela sin tyngd företrädesvis Talleyrand. I närvaro af flera högre officerare och nästan alla ministrarne behandlade kejsaren i Tuileriernas tronsal Talleyrand som den föraktligaste bland människor och öfveröste honom med en störtsjö förebråelser och tillmälen, som väckte den pinsammaste förfäran hos alla dem, som bevittnade uppträdet. “Ni är en tjuf, en usling, en människa utan heder och tro; ni tror icke på Gud; ni har hela er lefnad svikit edra plikter, bedragit och förrådt alla; för er finnes intet heligt; ni skulle kunna sälja er egen far. Jag har slösat välgärningar på er, men det finnes ingenting, hvartill ni icke är i stånd mot mig”: sådana voro de förebråelser beskaffade, hvilka Talleyrand under en half timmes tid åhörde, stödd mot en af salens pelare, utan att förändra en min, utan en rörelse eller ens en blinkning, och som, då han lämnade salen, endast gåfvo honom anledning att anmärka: “Hvad det är synd, att en så stor man skall vara så illa uppfostrad!”
Under Napoleons frånvaro i Spanien hade ställningen i Tyskland likväl blifvit så spänd, att krig när som helst hotade utbryta. Händelserna i Spanien hade nämligen icke blifvit utan återverkningar i det öfriga Europa, och framför allt gjorde sig vid det österrikiska hofvet en krigisk stämning gällande, som dagligen tilltog i styrka. Själen i krigspartiet var grefve Philipp Stadion, understödd af den unge grefve Metternich, som var Österrikes minister i Paris.
Den 9 juni 1808 utfärdade kejsar Frans en förordning, att till fosterlandets försvar ett landtvärn skulle bildas i Österrike af alla män mellan 18 och 25 år, som icke tjänade i armén, och den plan, som föresväfvade grefve Stadion och som vann grefve Metternichs fulla bifall, var en allmän folkresning och ett folkkrig efter spanskt mönster, hvilket skulle öppnas, så snart den österrikiska armén ryckte i fält.
Den österrikiska arméns generalissimus, ärkehertig Carl, ägde emellertid icke en gnista af den ande, som ställningen kräfde och som världen förutsatte hos honom. Det uppror, som den 9 april 1809 under anförande af värdshusvärden Andreas Hofer, kapucinerpatern Haspinger och Joseph Speckbacher utbröt i Tirol, så snart österrikarne ryckte in i Pusterdalen, hade kunnat erhålla en helt annan betydelse än det nu fick, om ärkehertig Carls 120,000 man starka armé icke redan från fälttågets första början hopat misstag på misstag och följaktligen också olycka på olycka. Helt annorlunda handlade Napoleon. Snabb som blixten stod han redan den 17 april i Donauwörth, och efter träffningarna vid Thann, Abensberg och Eckmühl stormades Regensburg och tvangs ärkehertigen att draga sig tillbaka öfver den böhmiska gränsen. Därmed var allt hopp om den folkresning, om hvilken grefve Stadion drömt, tillintetgjordt, och äfven Preussen fann för godt att afhålla sig från att lämna den hjälp det lofvat, så snart Österrike slog till. De få enskilda företag, hvilka, i likhet med Katts
