försök att öfverrumpla Magdeburg eller major Dörnbergs resning i Kurhessen och major von Schills i Preussen, afsågo att höja upprorsfanan, undertrycktes utan svårighet. För Napoleon låg vägen till Wien öppen, och den 13 maj 1809 intågade han åter i den österrikiska hufvudstaden.
Den österrikiska armén stod emellertid fortfarande i fält, och Napoleon beslöt för att angripa densamma att öfvergå Donau. Ärkehertig Carl hade icke vidtagit någon åtgärd för att hindra detta djärfva företag, och sålunda lyckades det också för den franske kejsaren att öfverföra en del af sin arme till vänstra Donaustranden, där kring byarne Aspern och Essling den 21 och 22 maj en drabbning utvecklade sig, som tillhör de blodigaste i krigshistorien och bland andra offer äfven skördade en af Napoleons bästa generaler, marskalk Lannes, hvilken på drabbningens sista dag träffades af en kanonkula i båda knälederna och några dagar därefter afled af sina sår. Hur illa den österrikiska armén än anfördes, förmådde den likväl genom manskapets beundransvärda tapperhet hålla den franska armén stången, och då den större af de båda broar Napoleon låtit slå öfver Donaus båda armar, som omsluta ön Lobau, förstördes, så att hvarken mera trupper eller ammunition kunde sändas öfver till vänstra stranden, måste Napoleon låta sina utmattade soldater draga sig tillbaka öfver den bro, som ännu fanns i behåll till ön Lobau. Den österrikiske ärkehertigen förstod emellertid icke att begagna sig af sin seger. Medan Napoleon befäste sin ställning på Lobau, drog till sig förstärkningar och vidtog alla förberedelser till en ny Donauöfvergång, förblef ärkehertig Carl alldeles overksam; i den österrikiska armén gick allt sin vanliga gång, trupperna exercerade som i djupaste fred, och ärkehertigen själf tillbragte alla lediga stunder vid sitt klavér. Natten mellan den 4 och 5 juli företog därpå Napoleon under storm och regn på nytt öfvergången öfver Donau med 160,000 man och 584 kanoner på ett ställe, som den österrikiska arméns generalissimus icke väntat, och följden blef det blodiga slaget vid Wagram den 5 och 6 juli 1809, som dock icke slutade med en afgörande seger, utan tillät den österrikiska armén att i god ordning draga sig tillbaka, hvarefter vapenstillestånd ingicks den 18 juli i Znaym. Den stora, med lika förhoppningsfull som orolig spänning motsedda engelska expedition, som, bestående af 39 linjeskepp, 22 fregatter, 200 transportskepp med 38,000 man landstigningstrupper ombord, i midten af juli utgick från Portsmouth, slutade så ömkligt som möjligt efter eröfringen af Vlissingen därmed att den engelska armén på ön Walcheren till största delen omkom af hunger och sjukdom, hvarefter dess anförare, lord Chatham, en broder till den aflidne premierministern Pitt, med återstoden inskeppade sig tillbaka till England. Den 14 oktober 1809 ingicks därefter mellan Österrike och Frankrike den slutliga freden, som beröfvade kejsaren af Österrike 2,151 kvadratmil af hans land och 3,504,632 undersåtar, ålade honom en krigskostnadsersättning af 85 millioner floriner och fullständigt prisgaf de tappre tirolarne åt fransmännens och bayrarnes hämnd. Den som icke inom 24 timmar nedlade vapnen, blef omedelbart skjuten, och hvarje by, som slutit sig till upproret, brändes. Visserligen lyckades det tirolarne att i Hofers hemtrakt slå två fientliga bataljoner, men därpå utslocknade vid midten af december 1809 öfver allt tirolarnes sista förtviflade strid. Speckbacher och Haspinger lyckades rädda
