sig, men Hofer, som flytt till en ensam säterhydda bland högalperna, förråddes af en landsman, som kände hans gömställe, greps och dog den 20 februari 1810 för afrättningsplutonens kulor i Mantuas fästning.
Den ryske zaren, som enligt aftalet i Erfurt skulle bispringa Napoleon i kriget mot Österrike med 150,000 man, förde mot denna makt endast ett skenkrig och försäkrade den österrikiske befälhafvaren, furst Schwarzenberg, att “intet skulle underlåtas, som stode i mänsklig makt för att undvika hvarje sammandrabbning eller fientlig handling”. Napoleon segrade detta oaktadt, men då vid fredsslutet bytet skulle fördelas, måste han belöna den kraftiga hjälp, hertigdömet Warschaus polska befolkning gifvit honom, och till detta öfverlämna bästa delen af Galizien. På detta sätt återupprättades till hälften Polen, men blef därmed också föremål för den ryske kejsarens oöfvervinneliga misstro. “Brytningen med Ryssland”, säger A. Vandal, “framgick hufvudsakligen ur fälttåget 1809, som Napoleon icke önskat, men som han framkallat genom sin baksluga, hänsynslösa och våldsamma politik. Företaget mot Spanien, som varit en medelbar följd af hans allians med Ryssland, vände sig mot denna allians; det medförde såsom sitt bakslag kriget med Österrike hvilket i sin ordning alstrade det ryska kriget genom att åter uppväcka frågan om Polen, och händelserna i Bayonne förde i sina följder Napoleon öfver Madrid och Wien slutligen till Moskau”.
