1809-1815.
Djupt lugn rådde från Neva till Atlantiska oceanen då nyårsklockorna ringde året 1809 till grafven — endast i Europas sydligaste hörn, på pyreneiska halfön rasade fortfarande kriget, blodigare, grymmare och vildare än någonsin.
Till herrar öfver den pyreneiska halfön förmådde fransmännen dock icke göra sig. Marskalk Soult, som erhöll uppdraget att underlägga sig Portugal, lyckades visserligen eröfra det rika Oporto och uppgifves ha förehaft några stämplingar i syfte att göra sig till konung i Portugal, men måste snart låta dylika dronunar fara och åter utrymma landet, så snart sir Arthur Wellesley, som kort därefter upphöjdes till lord Wellington, i Lissabon landstigit med friska engelska trupper och såsom generalissimus för den förenade engelska och portugisiska armén ryckte mot honom. Visserligen inträngde Wellington äfven i Spanien och vann därstädes segern vid Talavera, men då den spanska insurgentarmén tillintetgjordes vid Ocafia, måste han återvända till Portugal, och på våren 1810 var hela Spanien utom Cadiz i fransmännens våld, utan att därför det mördande gueril- lakriget, trots alla barbariska åtgärder, de franska generalerna vidtogo för att kväfva det, afstannade.
Ett nytt försök till Portugals eröfring, som därpå gjordes af Masséna, misslyckades emellertid äfven, och från Torres Vedras befästa linjer, mot hvilka hans krafter brötos, måste han på våren 1811 återvända till Spanien med stor uppoffring af förnödenheter och krigsmateriel, förföljd af Wellington, som efter en kort motgång först eröfrade de båda viktiga fästningarna Ciudad Rodrigo och Badajos, därpå genom sin seger vid Salamanca i grund slog marskalk Marmont
