endast rättighet att residera i Rom jämte ett årligt underhåll af två millioner francs. I dekretet lästes, att “det andliga inflytande, som en främmande furste utöfvade i Frankrike, vore stridande mot statens oberoende, sårande för dess ära och hotande för dess säkerhet; att kejsaren endast återtoge den gåfva, hans berömde företrädare, Carl den store, gjort de romerska biskoparne och som desse missbrukat till skada för sina andliga plikter och de under deras myndighet ställda folken”. Pius VII besvarade detta dekret den 10 juni med en bannlysningsbulla, utan att dock i denna uttryckligen nämna kejsaren, och lämnade, icke mera Quirinalen, som han bebodde och hvars alla ingångar han lät igenmura utom en enda, så att man endast med öppet våld kunde bereda sig tillträde till honom. Våldet uteblef icke heller. Natten mellan den 5 och 6 juli lät de franska truppernas befälhafvare i Rom, general Miollis, medan den romerska adeln dansade i hans salonger, gendarmerigeneralen Radet med sitt folk bryta sig in i den påfliga bostaden, liksom en skara tjufvar och röfvare, och med våld bana sig väg till Pius VII:s person. Radet fann påfven iklädd sin ornat och framställde Napoleons fordran, att han skulle afstå från sin världsliga myndighet. I stället för svar reste sig påfven och begaf sig jämte sin statssekreterare, kardinal Pacca, utför trappan. Han sattes härpå i en vagn, general Radet besteg själf kuskbocken, och på detta sätt bortfördes påfven från Rom till Grenoble, hvarifrån han sedermera flyttades till Savona, där han hölls i half fångenskap. I ett bref till sin stjufson, prins Eugène, tillkännagaf Napoleon hvad som inträffat i följande ordalag: "Ni har hört, hvilken välgärning jag visat påfven”. Pius VII återvann emellertid i Savona en kraft, på hvilken han förut icke alltid gifvit prof. “Jag öfverlämnar åt Gud att hämnas min sak, som är hans”, sade han och motstod alla böner, allt smicker och alla hotelser. Hvarken i frågan om att tilldela de nya biskopar, Napoleon tillsatt, den kanoniska bekräftelsen eller i den för kejsaren ändå mera maktpåliggande frågan om upplösandet af hans äktenskap med Joséphine, kunde Pius VII förmås att böja sig för Napoleons vilja.
Redan länge hade Napoleon umgåtts med planen att låta skilja sig från sin gemål på den grund att hon icke kunde skänka honom några arfvingar, åt hvilka han skulle kunna öfverlämna sitt välde. Familjen Bonapartes medlemmar, som grundligt hatade Joséphine och hennes barn, gjorde också allt, som stod i deras förmåga, för att uppmuntra och stärka kejsaren i denna hans afsikt, och under flera år hade skilsmässan som ett Damoklessvärd sväfvat öfver kejsarinnans hufvud. Hittills hade hon emellertid förstått att afvärja det slag, som hotade henne, och för Napoleon själf synes detta steg ha varit så mycket mera påkostande som Joséphine var den enda kvinna, vid hvilken han verkligen. fäst sig så djupt han förmådde detta, och han dessutom, i sin förening med henne, icke utan en viss vidskeplig känsla, trodde sig se en borgen för den framgång han hittills rönt, en tro, som Joséphine förträffligt förstod att underhålla. Önskan att erhålla en arfvinge till sin tron och genom en förbindelse med något af Europas gamla furstehus befästa sin makt förmådde likväl slutligen Napoleon att efter sin återkomst från det österrikiska fälttåget taga det afgörande steget.
Det gällde endast att öfvervinna Joséphines motstånd. Kejsaren förklarade henne slutligen utan omsvep på sitt vanliga hårda sätt, att en skilsmässa vore
