nödvändig, att hon måste foga sig i det oundvikliga. Då hon såg, att allt motstånd var fåfängt, gaf hon vid det familjeråd, som Napoleon i december 1809 sammankallat i Tuilerierna, skriftligen tillkänna sitt bifall. Med åsidosättande af flera af lagens föreskrifter förklarade därpå senaten i ett utlåtande Napoleons och Joséphines borgerliga äktenskap för upplöst, och då påfven icke stod till att beveka, öfvertala eller tvinga till att gifva sin tillåtelse till den kyrkliga vigselns häfvande, lät Napoleon ett utskott af biskopar, på hvilka han kunde lita, förklara vigseln ogiltig, när den icke skett i vittnens närvaro och icke heller inför kyrkoherden i den församling, det kejserliga hofvet tillhörde. Dessa grunder voro tillräckliga för kardinal Maury, som Napoleon, trots hans dåliga anseende, mot Pius VII:s vilja gjort till ärkebiskop i Paris, för att, oaktadt påfvens protester, förklara äfven Napoleons kyrkliga äktenskap upplöst. Samma dag som detta skedde, den 10 januari 1810, drog sig Joséphine tillbaka till Malmaison, och kejsaren var fri att ingå ett nytt äktenskap.
Redan i Erfurt hade Napoleon hört sig före hos zar Alexander, om icke en rysk storfurstinna skulle kunna bli hans gemål för den händelse han upplöste sitt äktenskap med kejsarinnan Joséphine, och zaren hade alldeles icke befunnits obenägen att i så fall låta en af sina systrar intaga den lediga platsen. Efter fredsslutet med Österrike 1809 hade Napoleon åter tänkt på en förbindelse med zar Alexander, och förhandlingar om ett äktenskap med en rysk storfurstinna hade åter öppnats. Medan dessa pågingo som bäst, lät österrikiska sändebudet i Paris, furst Schwartzenberg, Napoleons utrikesminister veta, att kejsar Frans skulle skattat sig lycklig, om han fått gifva Napoleon till maka en ärkehertiginna af huset Habsburg, hvilket vore mycket äldre än huset Romanov. Detta frambars till kejsaren, som smålog och genast bestämde sig för “österrikiskan”. Genom ett egendomligt sammanträffande lät samtidigt en fransk diplomat på genomresa i Wien under ett samtal med den österrikiske ministern Metternich samma tanke undfalla sig. Metternich omfattade med ifver förslaget och framställde det för sin härskare, som visserligen först ovilligt ryggade tillbaka för detsamma, men hans fintlige minister förstod att besegra hans betänkligheter, och kejsar Frans II gick slutligen in på att uppoffra sin dotter, ärkehertiginnan Marie Louise. Napoleon afbröt helt tvärt på ett föga hänsynsfullt sätt giftermålsförhandlingarna med Ryssland, och zaren, som dolde det sår hans stolthet lidit, önskade sin vän Napoleon och hans österrikiska brud mycken lycka. Sedan äktenskapskontraktet mellan de höga makarne uppsatts i enlighet med det kontrakt, som upprättats vid Marie Antoinettes förmälning, sändes fursten af Wagram, Berthier, till Wien för att såsom kejsarens ställföreträdare låta viga sig vid ärkehertiginnan. Den 19 mars bröt den nya kejsarinnan upp till Frankrike. I Braunau, på gränsen af Bayern, afskedade hon sina tyska hofdamer och lämnade, enligt ett gammalt bruk, alla sina österrikiska kläder för att ikläda sig dem, som kommit från Paris. I Paris skedde därefter den definitiva vigseln den 2 april 1810 i en af Louvrens stora salar, som förändrats till kapell, med en utomordentlig prakt — fem drottningar uppburo den nya kejsarinnans släp.
För öfrigt medförde dagens festligheter den lilla olägenheten, att de, som samvetsgrannt ville deltaga i dem alla, äfventyrade att icke erhålla någon middag. Hertigen af Pasquier omtalar sålunda, att presidenten för statsrådets inre
