Ett växlande öde har äfven ett annat byggnadsverk från kejsardömets dagar haft. Den nuvarande Madeleinekyrkan började byggas under Ludvig XV:s sista regeringsår, men arbetet på densamma fortgick långsamt och hade knappt hunnit öfver grundvalarne, då revolutionen utbröt. Byggnaden låg som ruin, då Napolcon 1806 gaf befallning om att uppresa ett monument, som på sin framsida skulle bära inskriften: “L’Empereur Napoléon aux soldats de la grande armée.” I det inre skulle på gyllene taflor namnen på alla i fält stupade soldater antecknas, bildstoderna af marskalkar och generaler, de eröfrade fanorna, fälttecknen och troféerna skulle uppställas, och inskrifter och basreliefer, framställande arméns bragder, skulle smycka detta “temple de la gloire.” Af 127 täflande erhöll arkitekten de Beaumont första priset, men Napoleon öfverlämnade, detta oaktadt, arbetets utförande åt arkitekten Vignon, emedan denne bäst uppfattat kejsarens mening. “Jag vill ha ett tempel, men icke en kyrka”, förklarade Napoleon; “trä får icke användas, det skall bli ett monument, sådant som de, hvilka funnos i Athen, men som icke finnes något i Paris.” Pierre Vignon grep verket an med sådan fart, att cellans väggar och peristylens kolonner voro nästan fullbordade, då kejsaren föll. Den nya regeringen förändrade templet till en kristen kyrka. Den yttre formen förblef oförändrad, men i det inre måste vidtgående förändringar företagas, och Vignon arbetade på dessa till sin död, hvarpå Huvé i hans anda fullbordade kyrkan, som invigdes 1842. Ett motstycke till Madeleines fagad bildar förhollen till Palais législatif, som 1807 byggdes af arkitekten Poyet.
Bland byggnader, som särskildt betraktats såsom kännetecknande för första kejsardömet, må slutligen börsen nämnas, som 1808 kom i stället för ett 1790 upphäfdt kloster. Arkitekten Brogniart arbetade till sin död 1813 på denna byggnad, som sedermera fullbordades af Labarre 1827.
Liksom arkitekturen hade under revolutionsåren äfven den dekorativa konsten i inredning och möblering gått ansenligt tillbaka. Ingen hade förtroende till morgondagen, ingen tänkte på att bereda sig en hemtrefnad, om hvars njutande han icke ett ögonblick kunde vara säker; emigrationen hade aflägsnat de klasser, inom hvilka smak och lefnadsvett hade sina förnämsta representanter; redan en månad efter bastiljens stormning hade lyx- och konstindustriens verkstäder på en gång tillslutits, och de skickligaste arbetare befunno sig plötsligt utsatta för den grymmaste nöd. “Under de närmaste åren, då allt som tillhörde konstens småsaker: möbler, lyxartiklar, mattor, förhängen, bronser o. s. v. såldes till låga pris, plundrades också de gamla slotten och hotellen, och på borggårdarne brändes planschverk och förgyllningar, sidentapeter och guldbroderade väfnader, endast för att man ur askhögarne skulle kunna utdraga metallen”.
Det kom sedermera åter på Fontaines och Perciers lott att återuppväcka äfven denna konstart i grekisk och romersk stil. Deras dekorativa verksamhet har icke alltid bedömts med välvilja; särskildt yttrar sig Jacquemart i sin möbleringens historia med mycken stränghet om densamma och fördömer absolut den “falska och tillgjorda stil, som under påverkan af David under första kejsardömet skulle gå och gälla för grekisk konst.” Med de olika uppgifter, som tillföllo de båda arkitekterna att uppföra nybyggnader eller till- och ombygga Saint-Cloud, Tuilerierna, Louvren och andra slott, måste de emellertid öfverflytta de
