men detta oaktadt kan man icke frånkänna hvad man vanligen kallar “empirestilen” allt erkännande eller förneka en viss imponerande storhet hos densamma.
En högt begåfvad arkitekt, som i tillämpningen af antikens former på samtidens arbeten ofta visade en fin och lycklig uppfattning och känsla för harmonien och i synnerhet utmärkte sig som fyndig och smakfull dekoratör, Percier, blef, jämte sin medarbetare Fontaine, den, som inspirerade tidens hela monumentala och dekorativa konst. Percier var son af en portvakt i Tuilerierna och föddes 1764. Lärjunge af arkitekten Peyre jeune erhöll han 1786 första priset för arkitektur och begaf sig till Rom för att studera antiken. Därstädes gjorde han bekantskap med Fontaine, som blef hans vän och medarbetare. Medan revolutionen rasade på Paris’ gator, hyrde sig de båda vännerna i förtröstan till bättre tider ett litet vindsrum, där de gjorde sina utkast till stora och små byggnadsverk, som en tredje person knappt såg, långt mindre tänkte på att utföra. Konstindustrien skulle emellertid bli deras räddning. En möbelsnickare beställde några skizzer till stolar af dem, och detta försök lyckades så väl, att den ena beställningen derefter aflöste den andra. Medan de nu ritade mönster till mattor, tapeter, bronser, smycken, takdekorationer o. s. v., lyckades de fästa regeringens uppmärksamhet på sig och erhålla uppdrag att utarbeta ett förslag till dekorering af konventets sessionssal i Tuilerierna. Förslaget kom emellertid aldrig till utförande, och först Napoleon kallade dem till sitt hof och utnämnde dem till sina hofarkitekter. På kejsarens befallning uppförde de 1806 triumfbågen på Place du Carrousel, till hvars modell de valde Septimius Severus’ triumfbåge på Forum romanum. För att förverkliga Napoleons plan att förena Louvren med Tuilerierna utarbetade de ett storartadt förslag, i hvilket största svårigheten låg i att på sådant sätt förbinda de båda byggnaderna, hvilka ej lågo i samma axel, att detta förhållande icke framträdde. De löste på ett lysande sätt denna uppgift, men först ett halft århundrade senare, 1852 till 1857, förverkligades denna idé, ehuru med väsentliga förändringar.
Samtidigt med triumfbågen på Place du Carrousel förordnade kejsaren 1806, att triumfbågen på “Place de l’Etoile” skulle uppföras till förhärligande af de franska vapnens segrar. Arkitekterna Raymond och Chalgrin erhöllo uppdraget att uppföra den nya triumfbågen och började också de därtill nödiga förarbetena, men först 1836 kunde arbetet fullbordas af Abel Blouet. Samma år, som arbetet på de båda triumfbågarne tog sin början, lades grunden till Vendômekolonnen, som uppfördes af arkitekterna Le Père och Gondonin till förhärligande af stora arméns fälttåg 1805. Liksom på Trajanuskolonnen i Rom, hvilken tjänat till förebild, ställdes Napoleons bild i en romersk imperators antika dräkt, modellerad af Chaudet, på dess topp. År 1814 nedtogs emellertid denna bild, men ersattes 1832 af en annan staty af Napoleon i den karaktäristiska lilla hatten och den traditionella grå rocken, modellerad af Seurre. Monumentets fullständiga förstöring 1814 hade hindrats af ryssarne, men hvad som icke lyckades vid detta tillfälle, upprepades med större framgång af socialisterna under kommunens dagar. Den 16 maj 1871 störtades segertecknet omkull, men kunde likväl redan 1875 återställas genom en omgjutning efter de gamla formarne, som tillvaratagits.
