De summor, som under åren 1799 till 1815 utgåfvos för lyxmöbler, sidenväfnader, mattor, porsliner o. s. v., uppgå till många millioner. Napoleon hade för vana att årligen göra stora beställningar, och vid hans fall voro icke allenast samtliga slott så rikt nymöblerade, utan äfven den kejserliga husgerådskammaren så rikt försedd på allt sätt, att hans efterträdare icke behöfde tänka på komplettering af något slag. Ännu i dag bevarar också den tredje republikens “garde-meubles” en utsökt samling dyrbara praktmöbler från första kejsardömets tider.
I Europas öfriga länder fanns under det första franska kejsardömet egentligen hvarken arkitektur eller konsthandtverk. I Tyskland förbereddes emellertid under empiretiden skolorna i Berlin, München och Wien, hvilka sedermera vandrade sina egna vägar, men i sin början helt och hållet stodo under Napoleons allt betvingande inflytande. Icke ens i England, som dock ensamt af Europas stater kunnat hålla sig fritt från alla franska påverkningar, uppstod under Napoleon I:s regeringstid något enda stort byggnadsverk, som till stil och utförande förmådde uthärda kritiska blickar. Hvad de engelska arkitekterna skapade under vårt århundrades första decennium var alltför nyktert, stelt och obetydligt för att kunna mäta sig med de stolta praktbyggnaderna i den franska hufvudstaden.
*
I målarkonsten var under hela kejsartiden i Frankrike Davids skola förhärskande och tongifvande, och ännu långt efter Napoleons fall följde de ur denna utgångna konstnärerna den riktning, konsten erhållit i densamma. Davids skola arbetade ännu under intrycket af den skakning Frankrikes politiska och sociala förhållanden undergått genom den stora revolutionen, men dess konst är detta oaktadt ingalunda ett barn af revolutionen, som i det stora hela äfven på det nationella konstlifvet verkade långt mera negativt än skapande och hvars snabbt på hvarandra följande tilldragelser till hela sin art och beskaffenhet icke voro ägnade att uppmuntra de bildande konsterna.
Jacques Louis David (1758—1825) var visserligen en mästare af erkänd auktoritet under revolutionen, men redan flera år före dess utbrott hade hans konstnärliga väsendes egendomliga karaktär stadgat sig, och den prägel, den erhållit, undergick ingen anmärkningsvärd förändring, vare sig under skräckväldet, konsulatet eller kejsardömet. Få människor ha haft att glädja sig åt en sådan popularitet som David, få konstnärer ha varit i lika hög grad uppburna som grundläggaren af den stora skola, ur hvilken nittonde århundradets franska konst utgått, och detta, fastän hans konst hade lika liten rot i folklifvet som på sin tid Poussins. Händelserna och hans egen förmåga att finna sig till rätta med dem ha gjort David stor. Under Ludvig XVI:s tid sysselsatt för hofvets räkning, grundlade han redan under denna monarks regering sitt rykte och upptog den klassiska riktning inom konsten, för hvilken hans lärare Vien redan banat väg. Romersk stränghet: en “Brutus, som dömer sina egna söner till döden,” de “tre Horatierna, som svärja att dö för sitt fosterland”, var det ämne, han förhärligade, och då sedermera revolutionens ström genombröt alla dammar, förmådde denna konstriktning hålla David, som öfvergått i de fanatiska demokraternas läger, uppe och till och med göra honom till den envåldshärskare inom konsten, hvilken konsulatet fann i honom.
