Äfven på David utöfvade Napoleon sin vanliga tjuskraft, och icke ens den 18 brumaire förmådde afkyla mästarens beundran. Då en af hans lärjungar underrättade honom om statskuppen, sade han blott: “Jag har alltid trott, att vi icke äro tillräckligt dygdiga för att vara republikaner,” och detta var hela det liktal, som han bestod den fordom så högt prisade friheten. Bonaparte, som fann, att färgernas konst kunde vara honom till nytta, frågade David hvad han för tillfället målade. ”Leonidas före slaget vid Thermopyle!” var svaret. “Det är illa,” återtog Bonaparte, “ni kunde göra något bättre än måla besegrade.” David förstod vinken, och hans nästa verk blef Frankrikes hjälte, detta berömda porträtt af Bonaparte, på hvilket han på en hvit häst med flygande mantel spränger uppför St. Bernard.
Då hederslegionen instiftades, blef David en af de förste, som hugnades med denna orden, och kejsaren, som gjorde honom till sin hofmålare, gaf honom i uppdrag att måla kröningsceremonien i Notre Dame äfvensom örnarnes utdelande på Marsfältet. David arbetade under fyra års tid på den förstnämnda af dessa taflor och ställde Napoleons tålamod på ett svårt prof. Först 1809 var målningen färdig. Napoleon, som genast infann sig med sitt hof för att taga mästerverket i skärskådande, betraktade det länge och sade slutligen: “Bra, mycket bra, David! Ni har fullkomligt uppfattat min tanke!” Med dessa ord gick han ett par steg mot David, lyfte något på hatten och sade med hög röst: “David, jag hälsar er!”
Eftervärlden har varit sträng mot David och förnekar honom den instinktiva skaparekraft, som sätter en konstnär i stånd att åstadkomma något verkligt stort. “Hans fantasi arbetade med möda och behöfde understödjas af reflexionen och den omedelbara åskådningen för att han skulle lyckas göra ett skickligt utkast. Hans eget inre lämnade honom icke stor vinst, och man kunde vara frestad antaga, att då han så nära anslöt sig till antiken, efter hvilken många af hans figurer äro rätt och slätt kopierade, hade detta i många fall icke annan betydelse än att under klassicitetens sken dölja den egna uppfinningsgåfvans torftighet.”
För året 1810 hade Napoleon förordnat, att alla vetenskapliga, litterära och artistiska verk, som sett dagen sedan 1800, skulle framläggas till högtidlig pristäflan och att franska institutet skulle bedöma de olika arbetenas värde äfvensom att skaparen af det bästa i hvarje slag skulle erhålla en nationalbelöning. David hade till denna pristäflan inlämnat en stor tafla, föreställande “Sabinskorna,” om hvilken hela Paris länge talat, och om hvilken sades, att flera af den kejserliga hufvudstadens vackraste och elegantaste damer erbjudit sig som modeller. David erfor emellertid den missräkningen, att hans tafla endast omtalades med beröm, medan priset tillerkändes en annan tafla, föreställande “Scen från en öfversvämning” af Girodet.
Anne Louis Girodet de Rancy-Trioson (1767-1824) tillhörde Davids mest begåfvade lärjungar, hos hvilken redan “en friare anda började röra sig och den bildande fantasien upptog andra ämnen än sådana, som stodo i ett nära sammanhang med statsväsendet.” Girodet eftersträfvade sålunda det sällsamma, hemlighetsfulla och måste betraktas såsom en förelöpare till den senare romantiska skolan. Han försökte sig också på att gifva form och gestalt åt de töckniga bilderna ur Ossians dunkla sagovärld och bringa dessa skapelser i förbindelse
