Humboldt påvisade äfven, att människosläktets utvecklingsgång varit en lokait betingad naturföreteelse. “Huru helt annorlunda,” säger han, “skulle icke vår jords temperaturtillstånd och med detta vegetationens, åkerbrukets och det mänskliga samhällets tillstånd vara, om den nya kontinentens hufvudaxel haft samma riktning som den gamla världens; om Andeskedjan, i stället för att höja sig i meridianens riktning, uppstigit från öster till väster; om söder om Europa icke funnes ett värmeutstrålande tropiskt land (Afrika); om Medelhafvet, som en gång sammanhängde med Kaspiska och Röda hafvet och blifvit ett så väsentligt befordringsmedel för folkens civilisation, icke funnes till, om dess botten upplyfts i jämnhöjd med den lombardiska och kyrenaiska slätten!” Som en verkan af Högasiens plastiska gestalt låter han oss veta, att alla krigs- och eröfringståg, alla handelsvägar, alla stråkvägar, som vandrats af pilgrimer och hedningaapostlar, aldrig ledt från Indien till norden, utan alltid från Sibirien, från Öster till väster eller tvärtom. “Snötäckta högfjällsmassor hindra samfärdseln, men en lycklig omväxling af låga afsöndrande berglänkar och lågländer, sådana västra och södra Europa erbjuder, mångfaldigar de meteorologiska förloppen och växtalstren, så att på angränsande trakter af jorden behof vakna, hvilkas tillfredsställande framrkallar en upplifvande samfärdsel.” I Europa är 45:te breddgraden det ställe, där vinodlingen griper öfver på olivens och orangearternas område. “Ingenstädes på jorden följa från norr till söder växtrikets alster med större snabbhet på hvarandra. Men en betydande olikhet i angränsande länders alster upplifvar handeln och ökar de åkerbruksidkande folkens industri.” En annan Humboldts iakttagelse är, att Europas kamlinje träffas vinkelrätt af Adriatiska och Röda hafvets dalar. “Denna fåra,” säger han, “har utöfvat ett mäktigt inflytande på Europas handelsförbindelser med Asien och nordvästra Afrika, liksom äfven på civilisationens gång på Medelhafvets fordom lyckligare stränder.”
“För Humboldt,” säger Peschel, “fanns intet högt och intet lågt; de magnetiska jordströmmarne betydde för honom lika mycket som de högsta sanningar om den mänskliga civilisationens förut bestämda gång. Carl Ritter (1779—1859) däremot, som länge tvekat i valet mellan historia och geografi, fattade blott den enda uppgiften att utforska den lokala naturens ingripande i folkens öden. Han ville tyda det förflutna liksom det tillkommande ur vår planets stela anlete och ur dess naturkrafters lagar.” Ett samtal med Humboldt skulle plötsligt sprida klarhet öfver Carl Ritters lefnadsuppgift.
Redan vid sitt andra ungdomsarbete hade han gjort sig underrättad om hafsströmningar, vindar, bergs och slätters, floddalars och de fysiska klimatens fördelning och noggrannare följt växternas, hafsdjurens, landdjurens utbredning och folkens vandringar, och allestädes hade han funnit “samma lagar, samma impulser för den yttre flyttningen, det första nybygget, det första åkerbruket, den första skeppsfarten. För den skull har hvarje högt bergpass, som erbjöd en väg, hvarje vattenfall, under hvilket det första nybygget anlades, hvarje udde, vid hvilken den första kolonien uppstod, hvarje ebb och flod, som gaf en första anledning till skeppsfart, sin historiska betydelse.” År 1817 utgaf han sitt stora, tyvärr ofulländade arbete “Die Erdkunde im Verhältniss zur
