Geschichte des Menschen,” “jordkunskapen i förhållande till människans historia.”
Före Carl Richter hade ingen vågat beteckna världsdelarne såsom “jordens stora individer,” liksom om “hon besjälades af hjälprika eller oblidkeliga makter, som ålade hennes bebyggare ett historiskt öde,” såsom Ritter på ett så öfvertygande sätt visat om Afrika, medan däremot “Europa med sin smärta och prydliga gestalt, sina vidt kringgripande lemmar och djupt inträngande vattenådror framstår såsom ett högre organiseradt rum på jorden och såsom en sinnrikt anlagd utvecklingsplats för det mänskliga samhället.” Ritter delade med Strabo, på sin tid vittne till en öfverväldigande kultur, den åsikten, att i samma mån civilisationen stärkes, mildras också naturens tvång. “Den högsta förklaringen af människans samhälle har dock aldrig låtit fjättra sig vid ett visst rum på jorden, utan ständigt och rastlöst gått från flod till flod och från strand till strand. Icke heller vi kunna afvända, att hon ilar ifrån oss. Då Amerika upptäcktes,” utropar Ritter, “blef den europeiska västern orient.”
Detta siareord har Ritter ännu eftertryckligare betonat i en af sina sista skrifter, i det han betecknat Amerika, “den oceaniska världsdelen,” med sina landets inre för kultur och civilisation öppnande floder, såsom den skådeplats, på hvilken människosläktet går sin största mognad till mötes, och prisat Mexico såsom den mest gynnade trakt på jorden till följd af dess läge mellan två oceaner och den lefvande naturens mångfald på dess höjdafsatser.
Först som husläkare och sedan som holländsk militärläkare, fick Hinrich Liechtenstein (född i Hamburg 1780) tillfälle att 1803 göra en resa till Kaplandet, därifrån han 1803 vandrade till Orangefloden samt på två vägar inträngde i Kafferlandet. Han valde Humboldt till sin förebild i de beskrifningar, han sedermera gjorde af sina resor i södra Afrika och i synnerhet af den stora, 3,000 fot högt belägna Karroosteppen; beskrifningar, som tillhöra naturskildringarnas mästerstycken, liksom han äfven i hög grad bidrog till kännedomen om det sydafrikanska djurlifvet och de sydafrikanska folkstammarne.
Midt under Preussens oroligaste tid, 1806, infaller den berömda resa, som företogs af Leopold von Buch (1774—1853) och som förde denne frejdade naturforskare genom Norge, Sverige och Lappland. Om frukterna af denna resa, motsvarande L. von Buchs hufvudsakligaste studier, företrädesvis voro af mineralogisk och geologisk natur, blefvo de dock icke utan betydelse äfven för geografi, etnografi och statistik. “L. von Buch hänförde alla sina iakttagelser till mänsklighetens väl och ve, och iakttog för den skull med lifligt deltagande, huru den mänskliga kraften i höga norden brottas mot klimatets hårdhet ; sålunda visar han oss exempelvis, att lapparnes nomadiska väsen oföränderligen är bundet vid renlafvens utbredningslagar.”
Med året 1806 ledo de geografiska forskningarna eljes ett ansenligt afbräck. Europas folk hade helt andra saker att tänka på, och endast Ryssland och England, som hade minst att lida af Napoleons krigiska politik, befordrade egentligen ännu kännedomen om jordklotets yta genom större expeditioner till främmande världsdelar, om också, alla hinder till trots, en eller annan enstaka forskare drog fram sin ensliga stig. De från Ryssland utsända expeditionerna
