hans papper till Europa och fullbordade därpå, tillsammans med sin broder John, sin herres verk, i det han på den resa, de båda bröderna företogo 1830 till 1831 på den engelska regeringens bekostnad, genom en besvärlig båtfärd från Bussang till Benin lärde känna Nigers nedre lopp och mynning. Det skulle emellertid ännu dröja länge, innan Nigers öfre lopp likaledes utforskades och framför allt innan man kunde öfvertyga sig om, att sjön Tsad icke kunde uppnås vattenvägen på Niger.
Den eftersträfvade vägen till Timbuktu skulle däremot slutligen finnas af en fransman vid namn René Caillié, hvilken den 28 april 1828 anlände till den märkvärdiga staden, sedan dessförinnan den engelska majoren Laing visserligen 1826 lyckats ankomma dit med karavanen från Tripolis, men blifvit mördad. Caillié fördes på sin färd, som var förknippad med otroliga mödor, från Kakondy i Sierra Leone öfver Bambarra vid öfre Niger och därpå utför denna flod till Timbuktu, hvarifrån han med karavanen till Marocko drog genom hela öknen, öfversteg de höga Atlasbergen och vid Tanger åter uppnådde kusten.
Vid African Associations namn knyter sig äfven en annan uppgift, som betecknat en ny æra i Afrikaforskningarnas historia, nämligen de forskningar i nordöstra Afrika, hvilka förberedde uppdagandet af Nilens källor. Forntidens geografer läto den gamla kulturbringande floden uppstå i två sjöar, hvilkas tillföden kommo från Månbergen, och denna åsikt bibehöll sig ända till nyare tider. På samma gång såg man i den s. k. Blå Nilen, Bahr el Asrak, den egentliga Nilen, och ofta nog sades Nilen till och med stå i förbindelse med Niger.
Då Ismael Pascha med sin segerrika armé 1820 eröfrade Nubien, hade de båda för sin storartade resa genom de libyska oasernas kedja berömda forskarne Caillaud och Letorzek kunnat framtränga åt söder så långt som till Sennaar, och 1821 blef den nubiska Nilen bekant i hela sin längd. För första gången sedan kejsar Neros tid stod en europé vid de båda stora Nilarmarnes sammanflöde. Det var numer en afgjord sak, att Hvita Nilen, Bahr el Abiad, var hufvudfloden, och detta förhållande bekräftades ytterligare 1827, då African Association sände Linant de Bellefonds ett ansenligt stycke uppför Hvita Nilen. Den egentliga moderna Nilforskningen skulle emellertid först senare taga sin början, sedan den erhållit stödet af Mehemed Alis kraftiga hjälp.
Under de år han befäste sitt välde blefvo i synnerhet trakterna kring nedre och mellersta Nilen ett fält för liflig forskningsifver, och flera förtjänstfulla resande genomvandrade Egypten, Nubien och Abessinien samt lämnade värderika bidrag till kännedomen om dessa länder. Under åren 1820 till 1825 infalla de forskningar, som anställdes af generalen Menu de Minutoli från Genève, W. F. Hemprich, som afled i Egypten, och C. G. Ehrenberg från Sachsen. I synnerhet blefvo de båda sistnämndas färder till Röda hafvet särdeles gifvande i naturvetenskapligt hänseende, och Ehrenberg återkom till Tyskland med ett rikt vetenskapligt byte. Af ändå större betydelse voro de resor, som företogos af en lärd från Frankfurt, Eduard Rüppell, under åren 1823 till 1827 och därefter 1831 till 1833 i Nubien, Kordofan och Abessinien, hvilka resor förskaffade honom geografiska sällskapets i London medalj. Under hela tolf år ägnade sig
