de båda bröderna d’Abbadie från 1837 åt Abessiniens utforskande, och slutligen begaf sig 1837 till 1839 J. Russegger från Salzburg till Kordofan och Takale.
Efter de resor och forskningar A. von Humboldt företagit vid århundradets början i Sydamerika dröjde det en längre tid innan Europas resande naturforskare åter vände sig till denna världsdel, där förhållandena under de båda första tiotalen af nittonde seklet icke lockade till resor. Brasilien hade hållits så afstängdt från alla besök af främlingar, att befallning till och med utfärdades att fängsla Humboldt, om han öfverskrede gränsen, och i Paraguay hade hans reskamrat, Aimé Bonpland, haft den olyckan att falla i händerna på diktatorn därstädes, d:r Francia, som kvarhöll honom i en längre fångenskap. Sedermera hade upproret mot Spanien, de däraf framkallade revolutionskrigen och den förvirring, som blifvit en följd af dem, afhållit resande från att beträda dessa länder. Nu skulle emellertid en ändring härutinnan ske, och så snart förhållandena någorlunda hunnit stadga sig i de sydamerikanska staterna begåfvo sig flera framstående forskare på väg, hvilka med lycka trädde i Humboldts spår såsom skildrare af natur och folk.
Från 1810 genomströfvade sålunda Wilhelm von Eschwege en stor del af Brasilien, och efter honom kom under åren 1815—1817 furst Maximilian af Neuwied, som äfven meddelat en intressant berättelse om sin resa öfver Nordamerikas prärier. I Brasilien höll han sig företrädesvis till kustlandskapen, men riktade den geografisk-etnografiska litteraturen med sina noggranna iakttagelser öfver ett af jordens sällsammaste naturfolk, botokuderna, utmärkta för de träpluggar, “botoques,” som de plägade infoga i underläppen och kinderna.
Fursten af Neuwied hade ännu icke återvändt till Europa, förrän de båda bayerska naturforskarne, zoologen Joh. Bapt. von Spix och botanikern Carl Fr. Phil. von Martius, på konung Max Joseph I:s befallning anträdde sin resa till Brasilien, försedda med föreskrifter af akademien i München. Från den 8 december 1817 till juni 1820 genomreste de olika delar af Brasilien och färdades på Amazonfloden ända upp till Tabatinga vid den peruanska gränsen samt utarbetade efter återkomsten till Europa, efter Alexander von Humboldts mönster, en resebeskrifning, som än i dag väcker beundran för sina naturvetenskapliga naturmålningar. Något senare beträdde Eduard Fredrik Pöppig Sydamerikas jord, genomvandrade under året 1828 södra Chiles araucariaskogar och besteg under allvarsamma faror den verksamma vulkanen Antuco. Han begaf sig därpå till Peru och uppehöll sig nära ett helt år därstädes i skogslandet, “la montana,” på haciendan Pampayaco, hvarifrån han i april 1830, ledsagad af infödingar, på flottar begaf sig utför floden Huallaga, som genom en “pongo” eller klipport plötsligen förde ut honom på Amazonas urskogsområde, medan bakom honom bergens mur småningom sjönk under horisonten. Den 7 augusti 1832 återvände han därpå till Europa med en rik skatt af naturiakttagelser, som han sedermera på ett synnerligen fängslande sätt meddelade i en resebeskrifning, hvilken tillhör pärlorna i detta slags litteratur och ställer honom i jämnbredd med Humboldt och Chamisso.
Bland andra resande i södra Amerika förtjäna äfven nämnas den franske bergsmannen J. B. Boussingault, F. J. F. Meyer, hvilken som skeppsläkare 1831
