föränderlighet, och mellan honom och Cuvier kom det till många och heta strider i franska vetenskapsakademien.
Geoffroy var en afgjord motståndare till kataklysmteorien, som enligt hans åsikt förutsatte, att de sex dagarnes skapelseverk då och då behöfde göras om igen, och som endast gåfve en mycket konstlad förklaring på olikheterna mellan forna och nutida djur, medan den alldeles icke förklarade likheterna. Däremot ansåg Geoffroy sig ha funnit en lika enkel som naturlig förklaring såväl på öfverensstämmelsen i det väsentliga som på de betydande olikheterna i detalj mellan fornvärldens och nutidens djur genom att antaga, att de tillhörde samma stammar, men att olikheterna berodde på variation, och orsakerna till denna variation sökte Geoffroy i de olika yttre förhållandenas inflytande. Ett ytterligare stöd för sin åsikt fann han i sina omfattande undersökningar öfver missbildningar hos djur, uppkomna genom onaturligt ingripande under fosterutvecklingen; dessa missbildningar vore intet annat än starkt afvikande varieteter, och då sådana kunde åstadkommas på konstlad väg, måste äfven i naturen betydliga och varaktiga förändringar kunnat åstadkommas i djurens kroppsbyggnad genom de förändringar i de yttre lefnadsförhållandena, som de geologiska tilldragelserna föranledt; och som dessa tilldragelser efterträdt hvarandra hastigare och medfört långt mera omfattande förändringar under tidigare geologiska perioder än under nutiden, måste också dessa perioders djur ha varit utsatta för större omväxling i sina lefnadsvillkor och för den skull också underkastats större variationer i sin kroppsbyggnad än de nu lefvande djuren.
Ehuru Geoffroy af sina samtida i allmänhet ansågs ha dragit det kortare strået i sin strid med Cuvier om arternas beständighet eller föränderlighet, följdes denna strid likväl med stort intresse, och särskildt tog den gamle Goethe del i densamma med en ifver, som i Geoffroys teorier lät honom skåda de betydelsefullaste framtidsutsikter för läran om arternas utveckling. En dag kort efter julirevolutionen 1830, sedan han erhållit posten från Paris, anträffades han i en ovanligt upprörd stämning. “Nu,” sade han, “har en världshistorisk tilldragelse inträffat.” Man trodde naturligtvis, att han menade den nyss timade revolutionen. “Nej,” svarade den gamle siaren, ”det är något vida mera betydelsefullt; Geoffroy har framlagt en ny teori om arternas föränderlighet.”
Mindre uppmärksammad var den lära om arternas uppkomst, hvilken framställdes af Jean Baptiste Pierre Antoine de Monet, chevalier de Lamarck, född 1744 och död i Paris den 18 december 1829, samtida med Cuvier och liksom denne anställd vid det 1793 inrättade Museum d’histoire naturelle, som efterträdt Jardin des plantes eller som det dittills kallats, Jardin du Roi. God iakttagare med formkännedom och systematisk blick, leddes han af sin erfarenhet, att många af de lägre djurens former så omärkligt öfvergå i hvarandra, att någon gräns mellan arterna icke står till att uppdraga, till den tanken, att arterna icke äro beständiga, utan besitta en möjlighet att utveckla sig till allt högre former. En bekräftelse på denna åsikt fann han i husdjurens variationer, liksom äfven i den omständigheten, att de fossila djurformerna icke likna de nu lefvande. Det vore otänkbart, att en djurart kunnat dö ut, och då de fossila djuren tillhöra samma stammar som de nutida, måste olikheterna mellan dem bero på de förändringar, hvilka så småningom försiggått i deras
