kroppsbyggnad. Skaparen hade i sin allmakt kunnat åstadkomma en sådan naturens ordning, att alla föremål i densamma frambringats af samma, enligt egna lagar verkande krafter. Djuren vore för den skull “produkter af naturen,” d. v. s. alstrade genom kemiska och fysiska krafters inverkan på den döda materian, genom “själfalstring, ‘generatio spontanea s. æquivoca’.” Men endast de lägsta organismerna hade kunnat frambringas på detta sätt, ty endast dessa organismer vore tillräckligt enkelt sammansatta för att icke lägga hinder i vägen för en dylik naturens alstringskraft; sedermera hade af dessa lägsta former alla högre former utvecklats, men utvecklats på olika sätt och i olika grad af fullkomlighet. Denna utvecklingsförmåga ansåg Lamarck bero på en hos släktet inneboende inre kraft, en “pouvoir de la vie” som gjorde, att kroppen och dess delar tilltaga i storlek, liksom ett frö eller ett ägg växer och utvecklas af sin inre kraft. Att djurformerna icke utvecklade sig alla i samma riktning och på samma sätt, berodde åter på att förändrande krafter funnes i de olika omständigheter, under hvilka djuren lefva, olika vistelseort, olika klimat och olika inflytanden af många slag, hvilka föranledde olika lefnadsvanor och tvingade djuren att göra ett olika bruk af sina organ, så att, om ett organ mycket brukades, måste det också kraftigare utveckla sig, medan det, om det icke brukades alls, blefve allt svagare och småningom tvinade bort. Individens kroppsbyggnad kunde på detta sätt i någon mån förändras till följd af organens bruk eller icke bruk, och de individuella egenskaper, hvilka på detta sätt förvärfvades, vore ärftliga, så att, om individerna af en art under ett stort antal generationer modifierade sin kroppsbyggnad i samma riktning, förändrades slutligen hela arten. Genom en dylik föränderlighet hos organen förklarades slutligen djurets förmåga att afpassa dem efter det lefnadssätt det måste föra, och de förändringar, som under nya lefnadsförhållanden framkallade nya arter och utvecklade dem till högre och allt bättre afpassade former, försigginge ytterst långsamt under en tid, hvars obegränsade längd vållade, att utvecklingens resultat slutligen blefve högst betydande.
Lamarck gjorde föga intryck med sin teori, mest af det skälet, att han icke förmådde stödja densamma med sakliga bevis för dess riktighet. Han blef också skyldig en hel hop förklaringar, såsom huru själfalstringen försigginge, och andra förhållanden tydde han på ett mycket okritiskt och lättvindigt sätt, hvarför den lära, han framställde i sin s. k. “zoologiska filosofi,” i själfva verket stannade vid att vara en snillrik framtidshägring, en förebådande aning om hvad senare forskare skulle grundligare utreda och vetenskapligt utarbeta.
Om i Tyskland Johan Friedrich Meckel (1781—1833), professor i Halle, i den jämförande anatomien också utvecklade en vetenskaplig verksamhet, som förskaffade honom hedersnamnet “Tysklands Cuvier,” så stod han likväl, i likhet med många af hans samtida bland de tyske naturforskarne, nära en riktning, som vid århundradets början, under försöken att upptäcka och förklara enheten i naturföreteelserna, hotade att inleda den naturvetenskapliga forskningen därstädes på betänkliga afvägar. Genom Kants snillrika och skarpsinniga arbeten under det föregående århundradet hade den filosofiska forskningen kommit att intaga en så hög ställning, att den dominerade den andliga verksamhetens hela öfriga värld. Denna filosofiens förhärskande betydelse medförde också, att
